Under min nästan veckolånga vistelse i en datorlös lägenhet gjorde jag vad alla andra moderna människor som ställs inför en liknande situation skulle ha gjort - jag tittade på TV. Skitmycket.

Under den största delen av dagen stod TV8 på. En fascinerande kanal, verkligen.
På kanalen visas en salig blandning program, allt vad en liberal medelklassman mellan 25 och döden någonsin kan begära.

I programmet VD mot väggen möter vi USA:s mest namnkunniga företagsledare i vad som närmast kan liknas vid Inside the Actors Studio för direktörer. Ett mycket spännande koncept och en inspirerande stilstudie i att svara på frågor utan att svara på frågan. Sug till exempel på den här fina ordväxlingen mellan programledaren och marknadschefen för VF Corporation, som bland annat äger varumärkena Vans, Wrangler och Lee.
- Kommer vi att få se en jeansreklam med en ung tjej som säger att hon inte har något på sig under jeansen?
- Inte för Wrangler..
Se och lär, kapitalistkids!

Släng in Bloomberg för de senaste ekonominyheterna, Det perfekta kriget för en skön inblick i högteknologisk krigföring, Världens bästa reklamfilm för ett expertperspektiv på reklam, Båtmagasinet för en guide till sommarens skärdgårdsliv och Cornucopia för finsmakaren i dig. Som om inte det vore nog så sänder Fredrik Virtanen sitt Studio Virtanen från Marstrand i veckan..
Varannat program sponsrat av en spritfabrikör, allt helt fritt från tråkigheter som sociala frågor och samhällsdebatt som inte rör ren ekonomi.

TV8 - livsstilstelevision för dig som har det rätt så bra och inte bryr dig om annat. Fan-jävla-tastiskt.

Vi har alla stött på den odödliga floskelklassikern - Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

Hinner klämma in ett inlägg till innan offlinemörkret sköljer över mig..

Kapsejsade i soffan framför "Ellen". Egentligen är det en ganska ordinär talkshow, om man bara byter ut den trista överåriga manliga komikern som programledare mot Ellen. Skillnaden är väl att det inte ens verkar som om de anstränger sig för att göra det hela roligt, och just det gör att det är helt okej ändå.

Hursomhelst; Kanye West var gäst, och med gråten i halsen (bokstavligt talat), berättade han om hur MTV inte gav honom några priser på nån gudsförgäten gala. Som om inte det vore nog så påstår han att det inte är värdigt en stor gala att öppna upp med Britneys närmast episka magplask till framträdande på MTV:s Video Music Awards förra året, och att det var dålig stil att ingen stoppade henne från att uppträda, då det måste ha varit så tydligt att hon skulle göra bort sig redan under genrepen.

Han fortsätter med rättfärdig indignation och förfasar sig över att MTV inte bryr sig om musiken, och att han själv, Amy Winehouse och några till var mycket mer välförtjänta av  de priser som skulle tilldelas artisteliten på nämnda tillställning än de dagsländor som fick den äran att ta emot de gyllene små astronaut-statyetterna.

Jag är också chockad! Vem kunde tro att MTV är ett cyniskt storföretag som hellre sysslar med att producera, exploatera och kapitalisera på kändisar än att föra fram högkvalitativ musik? Tack för att du öppnade mina ögon Kanye!

Från och med imorgon är jag förvisad från mitt hem, förpassad till ett dammigt barackboende utan grundläggande bekvämligheter så som dator eller badkar.
Självpåtaget, javisst, men det är väl synd om mig för det? Lite iallafall.

Bloggen kommer med anledning av detta inte uppdateras på ungefär en vecka.
Mest troligt är att det kommer passera obemärkt, i och med att jag ganska sällan skriver mer än ett inlägg i veckan ändå, men jag känner att jag vill poängtera att jag faktiskt gör grejer då.
Slår dank, till exempel.

Nåväl, att vara bortom civilisationen kommer kanske leda till att jag kan vara odistraherad länge nog för att tänka något smart och plita ner det på papper.
Har jag inte skrivit något om ungefär 8 dagar - ring snuten!

För någon vecka sedan såg jag Harvey.
Sedan dess har filmen hemsökt mina tankar på ett särdeles angenämt vis.

"Harvey" är chamerande gammeldags och har alla de där klassiska ingredienserna som är typiska för film som är producerad mellan c:a 1932 och 1953; en äldre dam som är lite fin i kanten och tillika en riktig argbigga, en ung mö som är lite hispig men välvillig, en buse som lyfter män i kragen och säger åt kvinnor att laga mat, en mustaschprydd doktor samt en charmig och sympatisk hjälte som mest lallar runt och inte alls förstår vad som händer.
Otypiskt nog så är handlingen centrerad kring en osynlig och särdeles stor kanin.

Mer än så varken bör, vill eller behöver jag egentligen nämna om filmens handling som sådan, det är inte den som har lämnat avtryck. Det är ett kort citat som ständigt dyker upp i mitt huvud, som svaret på alla möjliga frågor;