Alla låtar borde innehålla ett banjosolo.

Vissa band levererar alltid. My Morning Jacket har varit en riktig trotjänare i spellistan sedan 2004. Steget från den släpiga softrock-country som bjöds på At dawn från 2001 till årets majestätiska, stegrande Circuital är långt. Däremellan har de släppt såväl falsettig, kantig snuskpop med trummaskinskänsla som klassiska rocksmockor och pampiga reverbmättade arena-förlösare.

Resultatet har dock alltid varit tvivellöst My Morning Jacket. Alltid samma, alltid något nytt. Respekt!

Britta Persson skriver rätt så bedårande texter stundtals.


Den raden från låten Happy hour på skivan Kill Hollywood Me är en målande beskrivning av hur det känns att vara förälskad, tycker jag.

Sen så har hon den där skeva, hippa indie-sötheten down to a tee också. Det syns i det här klippet från Nyhetsmorgon. Grym låt, dessutom.

Jag minns inte längre hur det var att bara kunna lägga sig ner och sova utan att karnivalen i huvudet drar igång. När jag var riktigt ung så sjönk jag alltid till sömns till en fantasi där jag var en hund iklädd cape - förmodligen modellerad efter Dodger i Disney's "Oliver & gänget". I tonåren sussade jag till en löst formulerad drömvärld med utgångspunkt i en mängd high-schoolfilmer. Senare blev verklighetsflykt omöjligt och inte ens särskilt önskvärt. Under en period var mina tankar under sänggåendet mer specifika, mörkare och svårare att hantera nykter.

Nu handlar de tankar som snurrar i min skalle när jag försöker sova mindre om mig och mer om saker som känns allmänmänskliga - i alla fall när man kommit förbi den oundvikligt självupptagna ingången. "Stora tankar" och djupa känslor som jag försöker klä i ord, försöker sänka abstraktionsnivån på och ta reda på vad de egentligen betyder för mig. Distansera dem från det ogreppbart stora genom att göra dem till något mer personnära, något jag faktiskt kan agera på och inte bara mala i tankarna och känna som stickande hjärta och svindel i magen.

När jag ligger ensam med mitt rusande huvud så går den reella vidden av hur mycket jag vinner på socialt umgänge med "rätt" personer upp för mig. Social distansering och rädsla är min värsta fiende - öppenhet och modet att våga vara personlig nyckeln till framgång. Här följer två låtar på ämnet:

Det är lustigt hur man fungerar egentligen. Hur många gånger ska jag behöva skriva ett "Nä, men allvarligt nu, jag börjar blogga igen"-inlägg?

Jag antar att jag kanske har kommit till ro med såväl mig själv som med bloggformatet nu. Förut levde jag i villfarelsen att jag faktiskt ville/behövde/kunde/försökte skriva något läsvärt. Det lyckades ju "sådär".

Den senaste tiden har jag ägnat mig mycket åt självreflektion och kommit fram till att det är dags att släppa sargen, lägga de ungdomliga pretentionerna åt sidan och sluta hålla mig själv tillbaka. Det finns ett par skäl till detta:

• Några livsomständigheter och insikter som har slagit mig när jag har mött vissa människor har fått mig att tänka osunt/vansinnigt mycket på vem jag är, vem jag vill vara och vad en sån som jag vill vara skulle göra. En inte helt obetydlig del av vad jag vill vara/göra är faktiskt "bloggare". Det framstår som futtigt, men det reflekterande och självbejakande anslaget som jag har insett att en blogg kan ge uttrymme för är något som kan vara självutvecklande. Själv, själv, själv! Me, me, ME!
• Adressen flyktsoda.webblogg.se är alldeles för bra för att slösas bort.
• Ens status på facebook kan inte vara tillräckligt lång för att förmedla riktigt allt som jag vill häva ur mig på ett tillfredställande sätt.
• Jag tycker om att skriva, vrida och vända på ord, formulera mig och förmedla något. Jag tycker att det är kul. So sue me!

Det är skönt att slutligen acceptera att jag kan motivera mig själv till att vara en lika självupptagen ord-onanist som vilken bloggare som helst. :)