Min commitment issues börjar allvarligt inkräkta på min kulturkonsumtion. Det är rent löjligt.

Det är någon slags rastlöshet som gnager i mig sedan ett drygt år tillbaka - jag känner mig inte bekväm i att investera den tid, emotionella öppenhet och kraft som krävs för att jag ska börja följa en tv-serie. Det har på senare tid eskalerat till att jag inte ens vill ta mig för att kolla på film, och absolut inte bra film. Det känns för kravfyllt och som om det inte kommer vara värt besväret i slutändan. Den kommer förmodligen ändå lämna mig tom efteråt.

Jag tror inte det är att jag är rädd för att bli sviken. Det har jag blivit förut, men det har oftast varit lätt att gå vidare. Jag är väl medveten om att ingen film eller TV-serie är fullkomlig. Det är något jag har accepterat och jag brukar vara bra på att fokusera på det positiva. Jag vill ju bara hitta något att tycka om, trots dess brister och taffligt skrivna karaktärer. Ha något att mysa med i soffan på kvällarna. Varför vågar jag inte? :'(

Det finns dock tre saker som kan göra det fjäpiga rockabillysoundet inte bara uthärdligt utan till och med riktigt jävla bra. Här nedan redovisas de i pedagogisk listform.

Texter om självmord och norrländskt vemod
Mattias Alkberg är förmodligen Sveriges bästa textförfattare. På Nerverna handlar texterna om självmordstankar, att vara en fattig, arg, missförstådd och lagom bitter outsider. Ni vet, allt sånt där som man kan identifiera sig med.

Lyssna här!

Texter om sprit, frustration och politisk Göteborgsk ilska
Frankes debutalbum Optimismens hån är mig veterligen ett av de bästa under 2000-talet. Då var de inte ett uns rockabilly, men på uppföljaren Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster så är det surfsvajiga gitarrer och skräpig rockabilly för nästan hela slanten. Texterna har gått från att handla om alienation och tonårsångest till att behandla universella saker som frustration över att alla andra är så jävla dumma i huvudet, "ni ska fan inte tro att vi är som er" och vrede över borgerligheten. Med textrader som "De sinnessvaga har än en gång gaddat ihop sig i obligatoriska stora dunjackor" och "Vi saknar förmåga att glömma, ett ständigt malande om vad vi kunde gjort, men bortkastad talang är inget annat än en uppvisning av karaktär och stil" så bildar skräniga rockabillyriff bara ett passande, febrigt och frustrerat bakgrundsoväsen.

Lyssna här!

Att spela typ hälften så fort, hälften så komplicerat och trippelt så tungt till texter om livet, döden, kärleken och att alla andra är så jävla dumma i huvudet
Den som säger att Pascal inte låter särskilt rockabilly har väl ganska rätt vid en första anblick. Men vafan, ser jag ut som en musiketnolog eller? Rockenrollriff a'la femtiotal eller rockabillyriff a'la femtiotal, det är samma skrot och korn. Huvudsaken är att de sjunger om såväl Cadillacs som Elvis och gör det till gitarrslingor som kunde vara hämtade från valfritt rockabillyalbum. Om det rockabillyalbumet var inspelat i ett rum av sten med sprucken gitarrförstärkare.

Texterna är fulla av klichéer, nattsvarta på det naivaste av vis och berör stundtals rent fysiskt.

Lyssna här!

Okej, hejdårå bloggen! Må väl!

BAKGRUND
Någon gång under sen jura-period inledde jag ett inlägg här på bloggen med att citera Håkan Hellström.

Alla låtar borde innehålla ett banjosolo.

Vissa band levererar alltid. My Morning Jacket har varit en riktig trotjänare i spellistan sedan 2004. Steget från den släpiga softrock-country som bjöds på At dawn från 2001 till årets majestätiska, stegrande Circuital är långt. Däremellan har de släppt såväl falsettig, kantig snuskpop med trummaskinskänsla som klassiska rocksmockor och pampiga reverbmättade arena-förlösare.

Resultatet har dock alltid varit tvivellöst My Morning Jacket. Alltid samma, alltid något nytt. Respekt!

Britta Persson skriver rätt så bedårande texter stundtals.


Den raden från låten Happy hour på skivan Kill Hollywood Me är en målande beskrivning av hur det känns att vara förälskad, tycker jag.

Sen så har hon den där skeva, hippa indie-sötheten down to a tee också. Det syns i det här klippet från Nyhetsmorgon. Grym låt, dessutom.

Jag minns inte längre hur det var att bara kunna lägga sig ner och sova utan att karnivalen i huvudet drar igång. När jag var riktigt ung så sjönk jag alltid till sömns till en fantasi där jag var en hund iklädd cape - förmodligen modellerad efter Dodger i Disney's "Oliver & gänget". I tonåren sussade jag till en löst formulerad drömvärld med utgångspunkt i en mängd high-schoolfilmer. Senare blev verklighetsflykt omöjligt och inte ens särskilt önskvärt. Under en period var mina tankar under sänggåendet mer specifika, mörkare och svårare att hantera nykter.

Nu handlar de tankar som snurrar i min skalle när jag försöker sova mindre om mig och mer om saker som känns allmänmänskliga - i alla fall när man kommit förbi den oundvikligt självupptagna ingången. "Stora tankar" och djupa känslor som jag försöker klä i ord, försöker sänka abstraktionsnivån på och ta reda på vad de egentligen betyder för mig. Distansera dem från det ogreppbart stora genom att göra dem till något mer personnära, något jag faktiskt kan agera på och inte bara mala i tankarna och känna som stickande hjärta och svindel i magen.

När jag ligger ensam med mitt rusande huvud så går den reella vidden av hur mycket jag vinner på socialt umgänge med "rätt" personer upp för mig. Social distansering och rädsla är min värsta fiende - öppenhet och modet att våga vara personlig nyckeln till framgång. Här följer två låtar på ämnet:

Det är lustigt hur man fungerar egentligen. Hur många gånger ska jag behöva skriva ett "Nä, men allvarligt nu, jag börjar blogga igen"-inlägg?

Jag antar att jag kanske har kommit till ro med såväl mig själv som med bloggformatet nu. Förut levde jag i villfarelsen att jag faktiskt ville/behövde/kunde/försökte skriva något läsvärt. Det lyckades ju "sådär".

Den senaste tiden har jag ägnat mig mycket åt självreflektion och kommit fram till att det är dags att släppa sargen, lägga de ungdomliga pretentionerna åt sidan och sluta hålla mig själv tillbaka. Det finns ett par skäl till detta:

• Några livsomständigheter och insikter som har slagit mig när jag har mött vissa människor har fått mig att tänka osunt/vansinnigt mycket på vem jag är, vem jag vill vara och vad en sån som jag vill vara skulle göra. En inte helt obetydlig del av vad jag vill vara/göra är faktiskt "bloggare". Det framstår som futtigt, men det reflekterande och självbejakande anslaget som jag har insett att en blogg kan ge uttrymme för är något som kan vara självutvecklande. Själv, själv, själv! Me, me, ME!
• Adressen flyktsoda.webblogg.se är alldeles för bra för att slösas bort.
• Ens status på facebook kan inte vara tillräckligt lång för att förmedla riktigt allt som jag vill häva ur mig på ett tillfredställande sätt.
• Jag tycker om att skriva, vrida och vända på ord, formulera mig och förmedla något. Jag tycker att det är kul. So sue me!

Det är skönt att slutligen acceptera att jag kan motivera mig själv till att vara en lika självupptagen ord-onanist som vilken bloggare som helst. :)

Jo, jag gör en liten comeback. Om jag kommer skriva något vettigt framöver får väl tiden utvisa, men ni kan härmed anse er varnade.

Jag har förvisso fått en (1) uppmuntrande kommentar för mitt bloggande, men det är inte så att jag återvänder på grund av påtryckningar från allmänheten. Jag måste helt enkelt hitta något konstruktivt (nåja...) att sysselsätta mig med när jag inte jobbar, sover eller dricker.

På återseende.

                                                                                                                                 (klicka för större bild)

Jag fick denna inscannade tidningssida skickad till mig från en bekant som hade ögnat igenom några gamla tidningar som hennes far hade på vinden. Efter att ha sökt på en mängd olika fraser ur krönikan, i syfte att se om den har cirkulerat på Internet tidigare har jag kommit till slutsatsen att detta fömodligen är den exklusiva webbpremiären för denna fullständigt geniala krönika av Tompa Jahn, trumslagare, poet och storröjare.

Ta er tid att läsa igenom hela, satisfaction guaranteed.

Då

                                                                                                                           (Aftonbladet 28/2 1970)
Nu

                                                                                                                         (Aftonbladet 22/4 2009)

Ibland känner jag mig som en figur ur en film av bröderna Cohen. Min tillvaro är förstås inte fullt så absurd, men den där typiskt Cohenska "snubbe som lallar genom livet utan egentlig styrning eller mål och snappar upp små slumpmässiga uttryck och ord som leder honom framåt"-rollen skulle jag vilja påstå att jag blivit obekvämt bra på att spela.
Jag kan bara hoppas på att jag inte är den karaktär som går en helt meningslös och till synes slumpartad död till mötes. Det jobbiga med att leva i en film av bröderna Cohen är att man inte kan räkna med "The Big Lebowski", man blir snarare serverad "No Country For Old Men".

Om livet är en film så har jag inte en aning om mina repliker eller hur jag ska agera, har bara uppfattat tillräckligt av manuset för att kunna vara med på ett hörn utan att störa produktionens fortgång. Vem ska jag snacka med om att byta regissör till Richard Linklater, så att han kan göra mitt liv till en uppföljare till "Dazed And Confused"?

Jag gillar listor. En lista är ett smidigt sätt att.. öh, rangordna saker.
Här är min lista över de tre bästa fotona från min mobiltelefons kamera!

3


Bilden är tagen i en förort till Västerås. Läcker mur, eller hur?

2


Såg ett par kalsonger med detta tryck på Cubus. Pubertalt, visst, men ändå jävligt träffsäkert.

1


Jag brukar använda bilder tagna ner på mina skor som bakgrundsbild på min mobiltelefon. Det tycker jag är coolt.

Ni vet såna där djupsinniga och outhärdligt banala citat som medelålders kvinnor med dålig smak och okvalificerade kontorsjobb brukar skriva ut på jobbet och sätta upp på anslagstavlor vid sin arbetsstation och stirra upp på för att kväsa de mest akuta känslorna av meningslöshet?
Jag har förmodligen utvecklat en överkänslighet mot sådana efter att ha blivit exponerad för hemska bilder på gulliga djurungar med små visomsord om alltings förträfflighet i späd ålder, när jag gjort små besök på min mors arbetsplats, men jag trodde faktiskt inte att jag blev så illa berörd av det som jag faktiskt blir.

Såhär gick det till när mitt liv förlorade all mening:
Igårkväll hade en facebook-bekant ett dylikt citat för allmän beskådan i sin "vad pysslar du med just nu"-meddelanderad. Hon proklamerade följande skarpa insikt om livets stora fråga:

Meningen med livet är att söka den, inte att finna den, och om vi skulle finna den så skulle livet inte längre ha någon mening!

Låt oss nu reflektera över innebörden av detta påstående. Liksom de flesta ondskefulla saker här i världen, typ Blondinbella, så är det ju inte ont på riktigt, bara förvirrat, missriktat och urbota dumt. Citatet vill förmedla en insikt om att meningen med livet är att söka efter meningen med livet. Okej..
Sen kommer tillägget som är menat att vara den intelligenta twisten, det som skulle ge citatet bärkraft och lite pazazzz.; "..och om vi skulle finna den skulle livet inte längre ha någon mening!". Det var väl ett vänligt försök att få oss som inte är så väl bevandrade i dessa högre ting att må lite bättre över att vi aldrig kommer hitta svaret på denna frågornas fråga, eller hur?
FEL! Det är ett idiotiskt tillägg som gör våra liv meningslösa i samma stund som vi har läst klart!

Genom att delge oss meningen med livet, och samtidigt säga att livet blir meningslöst om man hittar meningen med livet är så har man på ett synnerligen effektivt vis gjort alla som har blivit delgivna denna vetskap till varelser utan mening i livet. Citatet är för bövelen inget annat än filosofisk terrorism!
 
Stoppa spridandet av detta citat genast, annars är ni medskyldiga till att ännu fler människors liv förlorar sin mening! Jag inser förstås att jag genom att uppmärksamma detta förstör för alla läsare av denna text, men, uhm.. Jag var ju tvungen att sprida budskapet om att budskapet inte får spridas..