Ain't no cure for the summertime blues


If I could make it rain today
And wash away this sunny day down to the gutter, I would
Just to get a change of pace
Things are getting worse, but I feel a lot better
And thats all that really matters to me

There has to be a change, I'm sure
Today was just a day fading into another
And that cant be what a life is for

Adam Duritz

Ungefär en vecka av solsken och sommarvärme klarar jag av. Sen smyger den sig på. Sommarbluesen. Höll på att försmäkta förra veckan, innan vändningen kom och regnet räddade mig. Det verkar inte spela någon roll hur livssituationen ser ut, efter en tids värme så infinner sig nedstämdheten, som om det vore själva vädret och värmen som skjuter mig i sank.

Man hoppas väl på att det ska vara något annat än biologi. Det är förstås otroligt fåfängt, men visst är det så att man själv vill vara bortom såna fjanterier. Bortom det man inte kan påverka genom att räta lite på ryggen och skärpa sig. Om jag blir deprimerad vill jag iallfall inte att det ska bero på något så banalt som hormonell obalans eller nåt annat töntigt.
Jag vill skapa mina egna mentala återvändsgränder och tänka mig ur dem.

En sådär lagom anti-biologisk förklaring skulle ju kunna vara att jag är betingad till att känna mig hopplös på sommaren. Man skulle kunna tänka sig att jag genom åren har börjat sammankoppla "sommar" med otrevligheter som "svett", "ensamhet", "mygg", "alienation" och "bränd fläskkarré". Klart att man blir nedstämd sånt.
Pavlovs hundar började salivera när de hörde en ringande klocka för att de sammankopplat ringande klocka med mat, jag får ångest och börjar svettas när det blir sommar för att jag sammankopplat sommar med obehag - helt naturligt!

Att jag ler inombords så fort jag hör någon tala om farorna med att utsättas för solljus beror säkert på allt tjat om att man alltid skulle vara ute när det var soligt och varmt. Solen alltså, vilken jävla förrädare. Den gör att du ser gammal ut i förtid, och ger dig hudcancer så att du dör. Jag gjorde således helt rätt i att praktiskt taget bli en vampyr så fort jag uppnått säga-ifrån-åldern.

Ledigheten då. Det verkar ju trevligt med lite avkoppling och sådär.
Naiva fantasier och förskönade solblekta minnen har man väl några, men mina sommarlov spenderades nog mestadels i min grotta, fylld av förakt och skam över att jag inte lyckas få till en sån där skön avspänd aktiv ledighet som alla andra verkar åstadkomma. Kan inte ens skapa lite trivsel för mig själv utan ramar, riktlinjer och lite handfast ledning.
Nu börjar jag komma upp i den ålder då det inte längre duger med en lite vinglig promenad hem genom en asfalt- och syréndoftande sommarnatt heller. Nu krävs det väl snart någon slags Pripps Blå-reklamtillvaro för att det ska räknas alls.

Nåväl. Biologiskt betingat eller ej, jag har banne mig all anledning att gå och gräma mig över vardagen under de tre kommande månaderna.

Flyktsoda rekommenderar: Sveriges Television

Jag kan se det framför mig. Dimmat ljus, mysigt vardagsrum.
En lite tjockare och skäggigare version av mig sitter i en stor fåtölj med ett barn i knäet.
Jag blossar förnöjt på en pipa, bjussar ungen på en Riesen och frågar:
- Vad vill du bli när du blir stor, min son?

Det lilla knyttet ser klurigt ut, tänker efter en liten stund, lyser sedan upp och tittar storögt upp på sin far och yttrar de finaste ord en far någonsin kan tänkas få höra;

- När jag blir stor vill jag bli programinköpare på Sveriges Television.

Det finns många anledningar att älska SVT. Här nedan listas några:

Henry Rollins Show
Henry Rollins är en legend i sig själv, och om det fanns ett program som bara visade honom sittandes på en stol hela dagarna, görandes absolut ingenting så skulle jag fortfarande vilja se det. Jag måste dock säga att jag ändå är glad att han har högre ambitioner för sitt program än så.
Det rör sig om en lite mindre konventionell talkshow, dit gästerna kommer för att samtala om stort och smått, inte bara för att göra promotion för sin nya film eller CD.
Det är nästan chockerande att faktiskt skåda någon form av genuina samtal, utan fördummande och nedvattnade anekdoter om dråpliga saker som hänt under inspelningar av den senaste blockbustern.

Lucky Louie
Om man bortser från att folk säger roliga saker så är det här ungefär så nära verkligheten man kan komma i en sitcom. Ingen förskönad medelklasstillvaro, inga hjältar, inget sex, smuts överallt och ett barn som är ondskefullt.
Lucky Louie ger både rättfärdigad framtidsångest och den tillfredställande känslan av att se människor som har det sämre än en själv.

Kobra
Kulturknuttigt och lättsamt. Opretentiöst och väl avvägt mellan banalt och monumentalt.
Och så är det snyggt också.

PSL
Per Sinding-Larsen

Avskaffningsivrare får slita public service out of my cold dead hands. COLD DEAD HANDS!

On a lighter note..

Fick helt oförhappandes en kommentar på ett inlägg. Det var roligt!
Nog för att inlägget som kommenterades bara fungerade som pausunderhållning och var ihopsmidet enbart för att lätta upp stämningen lite, men det är ju trevligt att någon, för mig helt okänd person faktiskt hittar hit överhuvudtaget.
Jag har inte gjort någon som helst reklam för min blogg, och har nog egentligen inte ens berättat om den för mer än två personer, som jag har velat få lite kritik från.

Följde länken som medföljde den ganska innehållsmässigt sparsamma kommentaren. Den ledde till en trivsam blogg, kul trivia och fina bilder. Spana gärna in den på adressen: http://blogg.expressen.se/liljeholmsbron/

Denna storslagna kommentarspremiär fick mig att börja fundera kring om jag kanske skulle försöka mig på att göra mitt bloggande en gnutta mer offentligt. Sprida ut adressen i bekantskapskretsen och så vidare. Får se hur det blir med den saken.

Another saturday night...

Jag var ute och svirade för någon vecka sedan. Hamnade på en klubb som skulle vara sådär indiepoppig.
Känner mig alltid alienerad när jag är på klubbar, men det är nog som allra värst på indie/popställen.
Jag antar att det beror på att det känns värre att upptäcka att man inte alls fungerar i ett sällskap som man trodde att man har någonting gemensamt med, än att gå ut med inställningen att man inte kommer passa in och få sina aningar bekräftade. Det gör väl ondare att få en käftsmäll av någon man tycker om eller ser upp till.

Hur som helst. Jag satt där. Ensam vid ett bord. Mitt sällskap hade precis lämnat klubben och jag skulle just till att göra detsamma. Plötsligt hör jag ett brölande alldeles bakom mig. Jag kunde kanske till och med känna vrålets vinddrag i mitt hår.
Jag blir förskräckt och får panik för en sekund, innan jag sansar mig och intalar mig själv att det inte var något. Inte riktat mot mig. Jag rätar på mig i stolen. Agerar oberört, som om jag kanske inte ens märkt något. Då händer det. Wet willyn. Ett salviblött finger i örat på mig.

Jag stelnar till. Tror knappt att det är på riktigt först. Blir mjuk i benen. Tankarna rusar genom huvudet. Känner lukten av saliv. Förblir orörlig. Vänder mig inte om. Svär tyst för mig själv.

Jag reser mig upp för att möta flickvännen, som jag satt och väntade på. Går mot garderoben, vill fly. Är rädd för att vända mig om och ställas ansikte mot ansikte med antastaren.
Är irriterad och... Jag vet inte. Kanske nästan road?
Det hela är ju så utomordentligt fånigt. Jag tror inte jag upplevt en wet willy sedan högstadiet. Det är ju inte som en smäll på käften direkt.

Det är först när vi är utanför klubben som jag egentligen klarnar till.
Det är först när alla chanser att ge igen, säga ifrån, återta min värdighet, när inget kan göras, det är då skammen sköljer över mig. Skammen, ilskan och vanmakten. Jag försatt chansen att stå upp för mig själv. Jag frös inte bara till. Jag spelade död.

Jag travar över Järntorget, känner kylan av det blöta i mitt öra som möter den kalla vinden. Känner doften av saliv, doften av förnedring. Är grundligt besviken, inte bara på mig själv. På alla. Förlorar för en stund tron på det mesta. På varenda jävel som var på klubben. Alla snofsiga indietjejer. Alla tråkiga popkillar. Alla hockeykillar som krängt på sig ett par för tajta jeans över sin hockeytjocka röv. Alla "t-shirt och sjal"-wearing motherfuckers.


image5

Stop motion

307916-4

Eftersom bloggen ser så förbannat tråkig och jobbig ut om man bara rabblar på med en massa text så känns det passande att man ibland bryter av med lite pausunderhållning.

Populism är bättre på franska

"10% av männen väljer SD"

I mitt skyddade, fluffiga och akademiska lilla lebensraum har jag länge utgått ifrån att det inte var så illa ställt.
Har alltid varit kluven i mitt sätt att tänka kring populism och pöbel-problematik.
Människoförakt och cynism ställs emot viljan att tro på att den allra största majoriteten av populationen är rationella och välvilliga. De går väl inte på vilken skit som helst, eller hur?

Det är inte svårt att förstå att vissa länder har böjelser åt ett populistiskt håll. Frankrike har ju en historia, ett kulturarv och en nationalistisk nerv som känns grundmurad. Klart att man kan piska upp en mobb och känna sig som folkviljans förtrupp om man kommer från ett land som har haft så pass lyckade erfarenheter av det förr.
Att man slåss för kärnfrågor som får vilken statsvetare som helst att slå sig för pannan är liksom underordnat, man kan ändå höra historiens vingslag slå rytmen till de banala politiska ramsor man häver ur sig när man tågar där med fanorna fladdrande i vinden. Att Jean-Marie Le Pen sedan är satan inkarnerad med ett lustigt tvetydigt namn är okej.

I Sverige är läget lite annorlunda. Man har missnöjet down to a tee, man har misstron mot alla auktoriteter som försöker argumentera med fakta och gedigen utbildning, men man har inga franska balls eller bulgarisk ilska (jag skulle också vara sur om jag hade östeuropeisk misär och ryskt arv i mitt förflutna). Inte än iallfall.
Det har inte varit så illa ställt, inte tillräckligt illa för att det ska bli jävligt på allvar.
Under början och mitten av 90-talet så fanns det ju åtminstone en ekonomisk kris och enorm arbetslöshet att vara upprörd över. Mycket riktigt så var främlingsfientlighet den nya stora grejen under den tiden. Detta var innan Sverigedemokraterna ens bildats, och innan medlemmarna hade bytt sitt spontana heilande mot "Jag är inte rasist, men...".

Som en parantes vill jag här framföra en teori om att fotbolls-VM '94 var helt avgörande för rasist-trendens stävjande. Det blev lite väl jobbigt att älska Sverige, men inte gilla Henke Larsson och Martin Dahlin.
Det var alltså min djuplodande politiska analys av situationen.

Nu har vi det ganska bra. Högkonjunktur och billig kebab. De samhälleliga förutsättningarna för ett riktiga politiska stolpskott är inte lika bra. Stolpskotten kan därför inte vara riktigt lika hätska som sina europeiska motsvarigheter.
Jag har förut tänkt att det var en bra grej, man slipper liksom själva skrikandet.
Samma människor, men de pratar på lite lägre volym och använder inte lika stora ord.
Nu börjar jag fundera kring om det inte vore mycket bättre om de skrek istället, stod och levde rövare som förr i tiden. Då skulle det kanske inte vara riktigt lika lockande för vanliga köksbordsrasister att associeras med dem. De har låtit håret växa en aning och köpt lite nya paltor på Dressman och plötsligt är de tydligen inte alls samma trångsynta grottmongon som tidigare. Helt plötsligt har de gått ifrån att vara helt oacceptabla till att vara ett slags politikens "Stefan och Krister", verkligen inte smakfullt, men bondskt och folkligt liksom. Och tydligen inte alltid någonting man behöver skämmas över.

Sverigedemokrater har ju alltid varit något man skrattat åt när man sitter och dricker rödvin och känner sig lite förmer och intellektuell sådär. Nu är det knappt ens roligt längre.

RSS 2.0