Han kommer!
Världen blir lite otrevligare för varje dag som går
I alla fall om man utgår ifrån den spam som i strid ström trillar in i min inbox.
Förr i tiden verkade taktiken vara att locka med erbjudanden om läckra tuttar, superbillig viagra och chanser att tjäna stora pengar, men i allt större utsträckning så tycker jag att det rör sig om mer eller mindre förolämpande titlar på skräpmailen.
För någon månad sedan fick spammarna tydligen reda på att jag är ett ganska uselt ligg, och nu smädar de mig genom att regelbundet påpeka att min flickvän är missnöjd, de påstår att jag ser ut som en idiot och att jag har en "pitiful penis".
Otrevligheterna slutar inte heller vid enbart personliga påhopp. Alldeles nyss fick jag ett mail med titeln "Studies show Europeans hate Asians".
Det är verkligen en kall och grym värld vi lever i.
Förr i tiden verkade taktiken vara att locka med erbjudanden om läckra tuttar, superbillig viagra och chanser att tjäna stora pengar, men i allt större utsträckning så tycker jag att det rör sig om mer eller mindre förolämpande titlar på skräpmailen.
För någon månad sedan fick spammarna tydligen reda på att jag är ett ganska uselt ligg, och nu smädar de mig genom att regelbundet påpeka att min flickvän är missnöjd, de påstår att jag ser ut som en idiot och att jag har en "pitiful penis".
Otrevligheterna slutar inte heller vid enbart personliga påhopp. Alldeles nyss fick jag ett mail med titeln "Studies show Europeans hate Asians".
Det är verkligen en kall och grym värld vi lever i.
Berlinspöken
Patetik är konst och konst är att förstå
-Håkan Hellström
-Håkan Hellström
Under en av den gångna veckans många långa bilfärder lyssnade jag på Hellströms gamla dänga "Klubbland", och för första gången kunde jag höra och tyda den textraden.
Det kan verka långsökt, men genast föll en pusselbit på plats, det som hade saknats för att slutföra och presentera de tankegångar jag försökt sammanställa i ett inlägg som jag hade påbörjat några veckor tidigare.
Nåväl, jag kanske ska börja från början..
Jag stötte på begreppet "Berlinspöke" under mitt dagliga patrullerande på ett mode och livsstilsforum där ängsliga unga män ondgör sig över de senaste trenderna, uttrycker sin avsky för alla som inte riktigt är som dem själva och debatterar om huruvida det är korrekt att använda ankelsockor till skinnsloafers.
Hobbyantropologen i mig har alltid varit fascinerad av subkulturella uttryck, och beskrivningen av de så kallade Berlinspökena låg tillräckligt nära hjärtat för att kunna vara förolämpande, utifall man nu skulle ha något emot att bli reducerad till en klyscha.
En skribent slår fast att några kännetecken för ett Berlinspöke är kitsch, rödvin, en Berlinfetisch och en vurm för 50-talsmöblemang. Någon menar att detta låter som en arketypisk "söderbo", medan en tredje då markerar sin dominans genom att påstå att beskrivningen låter väldigt "last season", och att det snarare rör sig om de hippa söderbornas lite efterblivna kusin från Kungsängen eller Sollentuna.
En ytlig sammanställning skulle kanske kunna innehålla dessa nyckelord:
- Universitetsutbildad, oftast inom humaniora.
- Intresse för estetik i största allmänhet, tänk popkonst, fotografi, musik.
- Minst en manlig vän av syd/mellaneuropeiskt ursprung, alltid med stort hår. Ser allt som oftast ut som om han har klivit direkt ur en The Strokes-booklet. (Fråga mig inte varför, men det är sant)
- Kitschiga inredningsdetaljer, hippt retrotrendigt och ironiskt.
- Punkdrömmar om rödvin och svarta jeans. Punkdrömmar om Berlin och anarki. Punkdrömmar om Lou Reed och heroin.
Fast egentligen blev den snabba weekendresan till Berlin inte så märkvärdig, anarki känns lite väl utopiskt och i ärlighetens namn är Velvet Underground lite sega.
- Pretentiöst bloggande om jobbet på den coola reklambyrån, den ashärliga picknicken i parken och den senaste egensydda klänningen.
Jag hoppas att ni, kära läsare har fått ett visst grepp om typen. Jag hänvisar hursomhelst till tråden för fördjupande läsning.
Jaha, och vart vill jag då komma med det här?
Jo, det jag vill argumentera för är väl i princip att dessa unga, välutbildade, hippa, vackra och smärtsamt "medvetna" människor utgör ett oroande tidstecken.
Kitschen, ironin, medvetenheten, kreativiteten och dekadensen är i sig inget ont, och jag skulle byta plats med vem som helst, på sekunden om jag kunde. Det som oroar mig är hur dessa unga borgarbohemer, med all sin utbildning, allt sitt kulturella kapital och all sin medvetenhet inte gör någonting för någon.
Om man bortser från alla underbarn och snillen som bygger apparaterna som räddar våra liv så ser jag dessa unga hipsters som dem som ska rädda världen. Det är dem som balanserar mellan konstnärliga och idealistiska värden och akademisk, torr vetskap om att det är vanskligt, på gränsen till omöjligt att hitta absoluta värden i en så mångfacetterad värld.
Och om även the best and brightest of the bunch lever i postmodernismens stora svarta hål, där ingenting kan tas på riktigt allvar, och även om det är på riktigt så kan du inte göra någonting åt det, för att saker och ting är enormt komplicerade, långt bortom svart eller vitt och ont eller gott.
När hippies blev hipsters försvann tron på att man kunde förändra något. Nu räcker det med att vara medveten om att saker är fullständigt förkastliga för att man ska kunna skjuta bort det från den personliga agendan och istället ägna sig åt nostalgisk verklighetsflykt;
till konstnärsstaden Berlin, till tonårsromantiska poplåtar, till femtiotalets kitsch och plastperfektion och till barndomens cooltöntiga tv-spelsestetik.
Hur anknyter det här då till det inledande citatet?
Ptja, jag hänvisar till susning.nu och deras definition av "patetisk":
Patetisk, adj.: (löjligt) känslosam, gripande. Ur latinets patos. Ansågs förr vara mer positivt laddat, som en fullvärdig synonym till finkänslig och etiskt medveten, eller gripande.
Numer nästan uteslutande = löjlig.
Numer nästan uteslutande = löjlig.
En olycka kommer sällan ensam..
.. och det gör inte mina blogginlägg heller. De verkar ha en tendens att liksom komma stötvis. Men ungefär där slutar ju förstås mina inläggs likheter med olyckor..
Här följer i alla fall en liten reseanekdot från veckan som gått.
När jag och min käresta var på väg till den lilla staden där jag växte upp tog vi tåget.
Där satt vi och gjorde vad alla normala människor gör när de reser kollektivt;
skärmar av sig med hörlurar och växlar mellan att med tom blick stirra ut genom fönstret och att försöka hitta andra, mer intressanta saker att fästa blicken vid, allt för att undvika ögonkontakt med sina medpassagerare.
Vi har precis satt oss ner och gjort oss bekväma, mittemot varandra bredvid ett äldre par då jag i ögonvrån ser hur kvinnan i paret, en grånat blond och ganska kraftig madam med finsk brytning börjar gestikulera bredvid min flickvän, som har lutat sig tillbaka i sätet och blundar.
De tror förmodligen att jag inte heller ser någonting, för jag har nästintill stängt ögonen, men med stigande förtjusning iakktar jag hur damen fnissar och grimaserar samtidigt som hon gör teatraliska rörelser för att implikera för sin man, som sitter bredvid mig, att de borde busa med oss oskyldiga ynglingar genom att rycka av oss hörlurarna och skrämmas. Under resten av tågresan sitter jag spänt och väntar på att de stolliga seniorerna ska göra ett framryck.
Vid några tillfällen försöker jag göra mig själv lite extra inbjudande för bus genom att både stänga ögonen och vända mig lite förföriskt med huvudet och göra min ena öronplug synnerligen lättutdragen, men till ingen nytta.
Hur som helst förgyllde de min resa med sitt lilla upptåg, och påminde mig om att medpassagerare faktiskt också är riktiga människor.
Här följer i alla fall en liten reseanekdot från veckan som gått.
När jag och min käresta var på väg till den lilla staden där jag växte upp tog vi tåget.
Där satt vi och gjorde vad alla normala människor gör när de reser kollektivt;
skärmar av sig med hörlurar och växlar mellan att med tom blick stirra ut genom fönstret och att försöka hitta andra, mer intressanta saker att fästa blicken vid, allt för att undvika ögonkontakt med sina medpassagerare.
Vi har precis satt oss ner och gjort oss bekväma, mittemot varandra bredvid ett äldre par då jag i ögonvrån ser hur kvinnan i paret, en grånat blond och ganska kraftig madam med finsk brytning börjar gestikulera bredvid min flickvän, som har lutat sig tillbaka i sätet och blundar.
De tror förmodligen att jag inte heller ser någonting, för jag har nästintill stängt ögonen, men med stigande förtjusning iakktar jag hur damen fnissar och grimaserar samtidigt som hon gör teatraliska rörelser för att implikera för sin man, som sitter bredvid mig, att de borde busa med oss oskyldiga ynglingar genom att rycka av oss hörlurarna och skrämmas. Under resten av tågresan sitter jag spänt och väntar på att de stolliga seniorerna ska göra ett framryck.
Vid några tillfällen försöker jag göra mig själv lite extra inbjudande för bus genom att både stänga ögonen och vända mig lite förföriskt med huvudet och göra min ena öronplug synnerligen lättutdragen, men till ingen nytta.
Hur som helst förgyllde de min resa med sitt lilla upptåg, och påminde mig om att medpassagerare faktiskt också är riktiga människor.
Vad jag har gjort i sommar
På sant lågstadiemanér har jag valt att illustrera en del mitt sommarlov med en liten bild.
Att jag inte syns på bilden beror på att jag sitter där bakom det lilla triangulära fönstret och kollar på TV. Det är dock inte så tragiskt som det låter, vi har nämnligen Boxer-paketet i mitt föräldrahem.
Att jag inte syns på bilden beror på att jag sitter där bakom det lilla triangulära fönstret och kollar på TV. Det är dock inte så tragiskt som det låter, vi har nämnligen Boxer-paketet i mitt föräldrahem.
