Det är alltså inte jag som säger det. Det är monsieur krönikör, Fredrik Virtanen som fastslår det i sin krönika i måndagens Aftonbladet..

Jorå, så är det kanske. Tage Danielsson var ju rolig. Och snäll, det råder det väl knappast någon tvekan om. I och för sig är "snäll" kanske ett ord som inbjuder till lite filosofiska resonemang kring vad som egentligen är gott, snällt eller lite nedrigt. Jag är nog inne på linjen att snäll humor är humor som har en god vilja. Menar väl.

I den meningen håller jag nog med Virtanen. Skulle nog sträcka mig så långt som till att påstå att all riktigt god komik iallafall är välvillig.

Vid en ytlig betraktelse är det väl inte helt självklart att Louis CK är välmenande när han skämtar om människohat som rekreation och om att bajsa i sin nyfödda dotters säng,
men det skulle jag definitivt påstå att han är. Också Bill Hicks menar väl när han uppmanar alla som arbetar med marknadsföring att begå självmord.

En god vilja, ett uttryck för insikt, på gott och ont, och en och annan taskspark kan väl vara både belysande, informativ och välmenande, och därför ganska så snäll. Tycker jag.

Det verkar vara den allmänna opinionen i frågan om hur man ska hantera såna hemskingar som Anders Eklund, den stora boven i Engla-dramat. Folk vill se blod!

Han är ju uppenbarligen en ganska obehaglig typ. Ett helt gäng stackars kvinnor på sitt samvete. Bra att de plockade in honom. Väldigt beklagligt att de inte kunde ha gjort det redan för flera år sedan.
Får intrycket av att det har funnits brister i hur det hela har hanterats, poliser har inte haft all information som borde ha varit tillgänglig osv. Beklagligt.
Det är också beklagligt att kompletta idioter uttalar sig om att vi borde införa dödsstraff eller "skicka dem till nån ö nånstans". Tror de på allvar att det är låga straffsatser som skapar personlighetsstörda mördare eller är de bara emotionellt upphetsade och uttalar sig utan att kunna tänka klart?

Det är helt okej att vara ett vrak i såna här lägen, framförallt om man är personligt berörd av det som har inträffat. Go ahead, skaka din näve mot himlen och skrik!
Däremot så bör du kanske hålla käften om du är en dödsstraff-ivrare som har följt mediadrevet och känner att du har fått lite vatten på din kvarn. Du behöver inte frammana tårar och börja gapa nåt diffust om monster i buskarna, du behöver en örfil och kurs i vetenskapsteori.

Nej, det behöver du inte, för läget är inte särskilt förändrat. Bara till det bättre.
Det finns färre psykiskt sjuka mördare på fri fot nu, jämfört med för en vecka sedan, då du lallade runt i godan ro. Move along, there's nothing to see here.

Jag talar förstås om tvekampen mellan Claes "Kokainist turned buddhist" Malmberg och
Jan "från klarhet till klarhet" Myrdal som kunde beskådas i "Debatt" på SVT för några dagar sedan.

Myrdal, närmast en karikatyr av en "äldre farbror", snustorr och beläst in absurdum sätts i debatten bredvid Malmberg, en högröd och svulstig pajas med pretentioner, vars senaste publika framträdande var som comic relief på Singalong, TV3:s lite neddummade variant av "Så ska det låta", som om det programmet skulle behöva sänka ambitionsnivån..

Karln gjorde narr av allt vad musik heter genom att försöka sig på att beatboxa till precis allt som skulle sjungas. Hade jag varit en s.k. gangterrappare hade jag popped a cap in his ass, fo' sho'. Det var en våldtäkt på hela hiphopkulturen som får den legendariska scenen ur Deliverance att likna vackert vaniljsex i motljus.
Nog om Malmbergs sopighet..

Där satt alltså en intellektuell titan och svensk författargigant bredvid mannen som gav Göteborgsvitsen ett nytt, lite rödbrusigare ansikte. Upplägget känns nästan som en fälla, en komplott för att en gång för alla ta död på Claes Malmbergs karriär. Men icke!

Jag vet inte riktigt vad det är som händer egentligen. Det går så fort, men rätt som det är så känner man av det. Stämningen i studion. Man kan nästan känna kylan, och som en vindil av isande rationalitet och genomtorr kunskap ljuder Myrdals beklämmande insikter i att Sveriges floskler är nästintill obetydliga i den internationella storpolitiken. Hur mycket vi än "rasar" om hur oacceptabelt det politiska läget i Kina ser ut så är vi inte bara fullständigt maktlösa utan också naiva på ett sätt som är direkt farligt, då det omöjliggör all rationell och hållbar politisk utveckling. Lägg till kyligt korrekta och meningsfullt formulerade uttalanden om hur det inte är oundvikligt med mänskliga offer och lidande för många. Realpolitik. It's a bitch.

Detta tungsinne är tydligen för mycket för studiopubliken och de övriga debattörerna.
Närhelst Myrdal försöker tala hörs ett nervöst och ibland skrattande sorl genom hela panelen. Allt som oftast hörs dock inget annat än Malmbergs rabiata och helt vettlösa klyschloskor om hur det aldrig är acceptabelt med mänskligt lidande, en miljon människor är lika mycket värda som en människa och att Myrdal minsann är en förbannad idiot som inte vet vad lidande innebär. Ironiskt att en underhållare, vars största merit är att ha "nakenchockat" på nån TV-gala för några stackars barn, ska mästra en nästan löjligt berest och beläst författare som var politiskt aktiv både i Sverige och internationellt årtionden innan Malmberg gjorde sig känd för sin Ronny jävla Jönsson.

Jag vet inte vad som är värst, Malmbergs infantila skitsnack eller att inte en jävel verkar ha öronen öppna för hur obekväm verkligheten verkligen är.

Hittade en annons på ett forum igår. Det var ett popband som sökte trummis.
Kunde inte motstå att svara på den. Egentligen verkar de kunna erbjuda allt jag nånsin drömt om. Bra influenser, öppet sinnelag, gemensamma värderingar etc. De är kanske för unga, men jag vet inte, sånt kan kanske överbryggas. MEN...

Det måste alltid komma ett jävla men.

Såna där popkillar, smala, snygga på det där indie-sättet, säkert smarta också, men framförallt; så jävla konsekventa och stilsäkra. Hur ska jag kunna matcha det?

Det är säkert obefogat och självupptaget att tro att någon faktiskt bryr sig om eller ens lägger märke till hur jag klär mig. Ingen sitter och antecknar och räknar vare sig stilbrott eller snedsteg. Jag kanske till och med framstår som en riktig klyscha i andras ögon. Det vore helt suveränt.

Jag är väl klädintresserad, att säga annat vore att ljuga. Jag är fåfäng och helt olidlig att ha att göra med när jag försöker stajla till mig sådär på fredagskvällen.
Schizofren är kanske det ord som gör stilen mest rättvisa. Inte helt utan estetiska kvaliteter (det är ju, om inte annat spännande med dissociativa störningar) men verkligen inte frisk.

Jag avundas dem som faktiskt kan uppbringa så pass mycket tilltro till sig själva som sina värderingar, att de kan bestämma sig sådär. Jag vet inte riktigt vad det grundar sig i. Självförtroende? Insikt? Enfaldighet? I vilket fall som helst: I'll have whatever they're having!

...men jag har inte svarat än. Vet inte om jag vågar.
Det var några veckor sedan nu. Kanske en månad till och med. Det var någon helt random kvinna som hade läst ett inlägg jag skrivit på ett forum. Det handlade om personlighetstyper. Vi är tydligen lika. Hon, jag och ungefär 2% av resten av jordens befolkning.

Ändå så är hon cool och skickar ett mail till nån helt okänd person bara för att berätta att hon hittat ett inlägg jag skrivit och tyckte det var kul att stöta på någon som hade samma personlighetstyp. Jag är en fjant som inte ens har lyckats svara än, och än mindre någonsin skulle ha gjort likadant själv.
Har träffat en annan person som också har samma struktur. Han är också cool.
Vansinnig (som alla andra verkligt sunda personer), men cool.
Jag är väl lite vansinnig ibland kanske, men långt ifrån cool.

Får ta och maila henne och fråga vad hemligheten är.

Jag tänkte göra världen och min fåfänga en tjänst och vårstäda lite. Ta bort inlägg som är helt utan värde. Det blir inte mycket kvar.

Vi går nog mot ljusare tider ändå.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här egentligen. Tror jag har hittat min stil. Fick nån slags stilistisk uppenbarelse precis när jag gått till sängs.
En våg av uppfriskande, klargörande ångest. Blev tvungen att masa mig upp igen och få det på print. Det har annars varit mitt problem. Att få skit gjort. När jag försöker mig på något så kommer jag antingen till något slags idéstadium och nöjer mig med det eftersom allting alltid är bättre i tanken, eller så kastar jag mig, mer eller mindre fåfängt in i nån slags vidrig hantverksmässig skrivprocess som bara syftar till att göra mig till ?någon? i någon annans ögon och därmed mina egna också.

Såna projekt blir sällan särskilt långvariga. De slutar oftast i att jag överlistar mig själv, fäller krokben och bannar mig själv för att jag försöker lura i någon att jag skulle vara något att ha. Sån falskhet beivras.

Har annars alltid varit ganska kompetent när det kommer till skrivandet. Lätt för formuleringar och sådär. Inte på ett konstnärligt sätt, men annars. Korrekt, tydlig, och inte helt utan viss finess. Att allt jag skrivit är värdelöst på ett personligt plan beror mer på att personen som har skrivit det inte finns alls. Kompetensen och korrektheten har bara lagt ett glättigt raster över meningslösheter, nödvändigheter eller bara rent nonsens. Allt i syfte att skapa nån slags idealiserad bild av mig själv. Knappast något jag är ensam om, och jag vet inte ens om jag är motståndare till det. Egentligen kan det väl härledas till den jag-skapande processen. Ha en önskan om att vara något, hävda att du är det, förhandla med andra om det och när alla andra verkar uppfatta dig som du vill så är du den du vill vara. Många utav de lärde skulle påstå att det är fullständigt grundläggande för människans identitetsskapande. Jag vet. Men jag vet också att det inte duger, inte för mig. Jag kanske vill tro på något slags inre väsen, ett egentligt naturligt tillstånd och sätt att vara. The personlighet. Utan att störas av poser och floskler.

Så urbota löjligt och fåfängt det blir i praktiken, när det enda jag behöver göra är att låta orden komma ut, även de som får mig att framstå som den jag är, i all min icke-majestät. För vissa låter detta så självklart, och måhända tror de också att det kommer naturligt för dem själva. Jag ställer mig tveksam. Den uppmärksamme läsaren anar kanske nu att mitt nya recept på framgång är totalt jävla mörker. Mörkt. Kort. Tungt. Lite som om man skulle göra om min fysiska uppenbarelse till text. Får se hur det blir med det.