På min praktikplats löser vi ibland världsproblemen lite sådär i glappet mellan lunchen och eftermiddagens vedermödor. Här om dagen diskuterade vi exploateringen av arbetare.

"Vi köper saker vi inte egentligen inte behöver för att imponera på människor vi egentligen inte bryr oss om", konstaterade vi, och sörplade i oss ytterligare en kopp av det rättvise- och kravmärkta kaffet (så jävla etiska är vi).
- Lösningen är svår, och vi måste hitta en balans. Frågan är om det vore bättre för arbetarna att man bojkottade, de har det trots allt bättre än de som står utan försörjning.. 
- Jag tror vi att faktiskt är på rätt väg, säger jag. Problemet är inte att vi köper saker vi inte behöver, utan att vi köper dem för att imponera på människor vi inte bryr oss om. Vi är förledda till att tro att vi behöver imponera på någon, och att vi dessutom inte ens ska bry oss om de vi måste imponera på.

Samhället har skapat ett behov av att imponera och att inte bry sig, och det är det som är grundproblematiken, inte konsumtionen i sig. I ett samhälle där man på ett geniunt sätt bryr sig om varandra vore det inte möjligt att motivera konsumtionen av en produkt man inte behöver på bekostnad av en annan människas frihet och hälsa.
Det som skulle behövas är alltså intensivt arbete med att förmedla hållbara, humanistiska och positiva värderingar, inte ett köpstopp.

Nöjd med att ha rationaliserat mig ur min konsumtionsångest (hey, man fick ju precis pengar!) åkte jag sedan hem och kollade på Färjan på Kanal 5. Det gäller ju att ha en balanserad människosyn.