Ain't no cure for the summertime blues


If I could make it rain today
And wash away this sunny day down to the gutter, I would
Just to get a change of pace
Things are getting worse, but I feel a lot better
And thats all that really matters to me

There has to be a change, I'm sure
Today was just a day fading into another
And that cant be what a life is for

Adam Duritz

Ungefär en vecka av solsken och sommarvärme klarar jag av. Sen smyger den sig på. Sommarbluesen. Höll på att försmäkta förra veckan, innan vändningen kom och regnet räddade mig. Det verkar inte spela någon roll hur livssituationen ser ut, efter en tids värme så infinner sig nedstämdheten, som om det vore själva vädret och värmen som skjuter mig i sank.

Man hoppas väl på att det ska vara något annat än biologi. Det är förstås otroligt fåfängt, men visst är det så att man själv vill vara bortom såna fjanterier. Bortom det man inte kan påverka genom att räta lite på ryggen och skärpa sig. Om jag blir deprimerad vill jag iallfall inte att det ska bero på något så banalt som hormonell obalans eller nåt annat töntigt.
Jag vill skapa mina egna mentala återvändsgränder och tänka mig ur dem.

En sådär lagom anti-biologisk förklaring skulle ju kunna vara att jag är betingad till att känna mig hopplös på sommaren. Man skulle kunna tänka sig att jag genom åren har börjat sammankoppla "sommar" med otrevligheter som "svett", "ensamhet", "mygg", "alienation" och "bränd fläskkarré". Klart att man blir nedstämd sånt.
Pavlovs hundar började salivera när de hörde en ringande klocka för att de sammankopplat ringande klocka med mat, jag får ångest och börjar svettas när det blir sommar för att jag sammankopplat sommar med obehag - helt naturligt!

Att jag ler inombords så fort jag hör någon tala om farorna med att utsättas för solljus beror säkert på allt tjat om att man alltid skulle vara ute när det var soligt och varmt. Solen alltså, vilken jävla förrädare. Den gör att du ser gammal ut i förtid, och ger dig hudcancer så att du dör. Jag gjorde således helt rätt i att praktiskt taget bli en vampyr så fort jag uppnått säga-ifrån-åldern.

Ledigheten då. Det verkar ju trevligt med lite avkoppling och sådär.
Naiva fantasier och förskönade solblekta minnen har man väl några, men mina sommarlov spenderades nog mestadels i min grotta, fylld av förakt och skam över att jag inte lyckas få till en sån där skön avspänd aktiv ledighet som alla andra verkar åstadkomma. Kan inte ens skapa lite trivsel för mig själv utan ramar, riktlinjer och lite handfast ledning.
Nu börjar jag komma upp i den ålder då det inte längre duger med en lite vinglig promenad hem genom en asfalt- och syréndoftande sommarnatt heller. Nu krävs det väl snart någon slags Pripps Blå-reklamtillvaro för att det ska räknas alls.

Nåväl. Biologiskt betingat eller ej, jag har banne mig all anledning att gå och gräma mig över vardagen under de tre kommande månaderna.

Kommentarer
Postat av: rebekah

känner igen mig. hur kan man förknippa en årstid som bringar svett och mygg med den bästa tiden i ens liv? ledighet är ju bara roligt om man har någon att vara ledig med, annars känner iaf jag mig bara hemskt miserabel. förra sommaren fick jag dock för mig att jag skulle bli deprimerad under vintern om jag inte fick tillräckligt med soltimmar och tvingade mig själv att sitta ute varje vaken ledig stund. som tur var det inte så hett så jag klarade mig både från brännskador och hudcancer, men lite av sol-brist-paniken sitter tydligen i. skönt att vintern har återkommit och att man kan vara inne med gott samvete igen.

2008-05-19 @ 14:59:47
URL: http://osynligejackson.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0