Natt efter natt

Jag minns inte längre hur det var att bara kunna lägga sig ner och sova utan att karnivalen i huvudet drar igång. När jag var riktigt ung så sjönk jag alltid till sömns till en fantasi där jag var en hund iklädd cape - förmodligen modellerad efter Dodger i Disney's "Oliver & gänget". I tonåren sussade jag till en löst formulerad drömvärld med utgångspunkt i en mängd high-schoolfilmer. Senare blev verklighetsflykt omöjligt och inte ens särskilt önskvärt. Under en period var mina tankar under sänggåendet mer specifika, mörkare och svårare att hantera nykter.

Nu handlar de tankar som snurrar i min skalle när jag försöker sova mindre om mig och mer om saker som känns allmänmänskliga - i alla fall när man kommit förbi den oundvikligt självupptagna ingången. "Stora tankar" och djupa känslor som jag försöker klä i ord, försöker sänka abstraktionsnivån på och ta reda på vad de egentligen betyder för mig. Distansera dem från det ogreppbart stora genom att göra dem till något mer personnära, något jag faktiskt kan agera på och inte bara mala i tankarna och känna som stickande hjärta och svindel i magen.

När jag ligger ensam med mitt rusande huvud så går den reella vidden av hur mycket jag vinner på socialt umgänge med "rätt" personer upp för mig. Social distansering och rädsla är min värsta fiende - öppenhet och modet att våga vara personlig nyckeln till framgång. Här följer två låtar på ämnet:

[ingenting] - Sluta ge mig råd ♫
Markus Krunegård - Natt efter natt ♫


Min konst uttrycker inte känslor, snarare bristen på dessa..



Flyktsoda-bot with stars in his head and his head in the stars
 finds humans predictable yet irrational!

Vad jag har gjort i sommar

På sant lågstadiemanér har jag valt att illustrera en del mitt sommarlov med en liten bild.



Att jag inte syns på bilden beror på att jag sitter där bakom det lilla triangulära fönstret och kollar på TV. Det är dock inte så tragiskt som det låter, vi har nämnligen Boxer-paketet i mitt föräldrahem.

Jag hatar mig själv - ett klargörande, en uppgörelse, ett måldokument, en bekännelse

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här egentligen. Tror jag har hittat min stil. Fick nån slags stilistisk uppenbarelse precis när jag gått till sängs.
En våg av uppfriskande, klargörande ångest. Blev tvungen att masa mig upp igen och få det på print. Det har annars varit mitt problem. Att få skit gjort. När jag försöker mig på något så kommer jag antingen till något slags idéstadium och nöjer mig med det eftersom allting alltid är bättre i tanken, eller så kastar jag mig, mer eller mindre fåfängt in i nån slags vidrig hantverksmässig skrivprocess som bara syftar till att göra mig till ?någon? i någon annans ögon och därmed mina egna också.

Såna projekt blir sällan särskilt långvariga. De slutar oftast i att jag överlistar mig själv, fäller krokben och bannar mig själv för att jag försöker lura i någon att jag skulle vara något att ha. Sån falskhet beivras.

Har annars alltid varit ganska kompetent när det kommer till skrivandet. Lätt för formuleringar och sådär. Inte på ett konstnärligt sätt, men annars. Korrekt, tydlig, och inte helt utan viss finess. Att allt jag skrivit är värdelöst på ett personligt plan beror mer på att personen som har skrivit det inte finns alls. Kompetensen och korrektheten har bara lagt ett glättigt raster över meningslösheter, nödvändigheter eller bara rent nonsens. Allt i syfte att skapa nån slags idealiserad bild av mig själv. Knappast något jag är ensam om, och jag vet inte ens om jag är motståndare till det. Egentligen kan det väl härledas till den jag-skapande processen. Ha en önskan om att vara något, hävda att du är det, förhandla med andra om det och när alla andra verkar uppfatta dig som du vill så är du den du vill vara. Många utav de lärde skulle påstå att det är fullständigt grundläggande för människans identitetsskapande. Jag vet. Men jag vet också att det inte duger, inte för mig. Jag kanske vill tro på något slags inre väsen, ett egentligt naturligt tillstånd och sätt att vara. The personlighet. Utan att störas av poser och floskler.

Så urbota löjligt och fåfängt det blir i praktiken, när det enda jag behöver göra är att låta orden komma ut, även de som får mig att framstå som den jag är, i all min icke-majestät. För vissa låter detta så självklart, och måhända tror de också att det kommer naturligt för dem själva. Jag ställer mig tveksam. Den uppmärksamme läsaren anar kanske nu att mitt nya recept på framgång är totalt jävla mörker. Mörkt. Kort. Tungt. Lite som om man skulle göra om min fysiska uppenbarelse till text. Får se hur det blir med det.

RSS 2.0