Tomhet, idel tomhet
Min commitment issues börjar allvarligt inkräkta på min kulturkonsumtion. Det är rent löjligt.
Det är någon slags rastlöshet som gnager i mig sedan ett drygt år tillbaka - jag känner mig inte bekväm i att investera den tid, emotionella öppenhet och kraft som krävs för att jag ska börja följa en tv-serie. Det har på senare tid eskalerat till att jag inte ens vill ta mig för att kolla på film, och absolut inte bra film. Det känns för kravfyllt och som om det inte kommer vara värt besväret i slutändan. Den kommer förmodligen ändå lämna mig tom efteråt.
Jag tror inte det är att jag är rädd för att bli sviken. Det har jag blivit förut, men det har oftast varit lätt att gå vidare. Jag är väl medveten om att ingen film eller TV-serie är fullkomlig. Det är något jag har accepterat och jag brukar vara bra på att fokusera på det positiva. Jag vill ju bara hitta något att tycka om, trots dess brister och taffligt skrivna karaktärer. Ha något att mysa med i soffan på kvällarna. Varför vågar jag inte? :'(
Det är någon slags rastlöshet som gnager i mig sedan ett drygt år tillbaka - jag känner mig inte bekväm i att investera den tid, emotionella öppenhet och kraft som krävs för att jag ska börja följa en tv-serie. Det har på senare tid eskalerat till att jag inte ens vill ta mig för att kolla på film, och absolut inte bra film. Det känns för kravfyllt och som om det inte kommer vara värt besväret i slutändan. Den kommer förmodligen ändå lämna mig tom efteråt.
Jag tror inte det är att jag är rädd för att bli sviken. Det har jag blivit förut, men det har oftast varit lätt att gå vidare. Jag är väl medveten om att ingen film eller TV-serie är fullkomlig. Det är något jag har accepterat och jag brukar vara bra på att fokusera på det positiva. Jag vill ju bara hitta något att tycka om, trots dess brister och taffligt skrivna karaktärer. Ha något att mysa med i soffan på kvällarna. Varför vågar jag inte? :'(
Jag slapp i alla fall Bergman..
Ibland känner jag mig som en figur ur en film av bröderna Cohen. Min tillvaro är förstås inte fullt så absurd, men den där typiskt Cohenska "snubbe som lallar genom livet utan egentlig styrning eller mål och snappar upp små slumpmässiga uttryck och ord som leder honom framåt"-rollen skulle jag vilja påstå att jag blivit obekvämt bra på att spela.
Jag kan bara hoppas på att jag inte är den karaktär som går en helt meningslös och till synes slumpartad död till mötes. Det jobbiga med att leva i en film av bröderna Cohen är att man inte kan räkna med "The Big Lebowski", man blir snarare serverad "No Country For Old Men".
Om livet är en film så har jag inte en aning om mina repliker eller hur jag ska agera, har bara uppfattat tillräckligt av manuset för att kunna vara med på ett hörn utan att störa produktionens fortgång. Vem ska jag snacka med om att byta regissör till Richard Linklater, så att han kan göra mitt liv till en uppföljare till "Dazed And Confused"?
Jag kan bara hoppas på att jag inte är den karaktär som går en helt meningslös och till synes slumpartad död till mötes. Det jobbiga med att leva i en film av bröderna Cohen är att man inte kan räkna med "The Big Lebowski", man blir snarare serverad "No Country For Old Men".
Om livet är en film så har jag inte en aning om mina repliker eller hur jag ska agera, har bara uppfattat tillräckligt av manuset för att kunna vara med på ett hörn utan att störa produktionens fortgång. Vem ska jag snacka med om att byta regissör till Richard Linklater, så att han kan göra mitt liv till en uppföljare till "Dazed And Confused"?
Flyktsoda och highschoolfilm - en kärlekshistoria
Efter mitt pinsamma fylleinlägg häromveckan har jag varit rädd att logga in på bloggen, osäker på hur jag ska följa upp det hela. Istället för att skriva något genialt som återupprättar min heder så slänger jag nu ur mig ett annat fylleinlägg, ett som jag påbörjade en dimmig kväll för ungefär en månad sedan.
Av en slump lade jag märke till att American Pie 2 går på TV ikväll. Beskrivningen som tv.nu erbjuder skräder inte orden:
Av en slump lade jag märke till att American Pie 2 går på TV ikväll. Beskrivningen som tv.nu erbjuder skräder inte orden:
I uppföljaren till American Pie återförenas de pilska fjortisarna en sista gång,
under sommarlovet, efter att ha avslutat sitt första år på college.
under sommarlovet, efter att ha avslutat sitt första år på college.
Anar man ett visst mått av förakt? Genren har ju alltid betraktats en aning styvmoderligt av såväl recensenter som tyckare, tänkare och kännare. Personligen har jag svårt att värja mig..
Ända sedan barnsben har jag älskat highschoolfilm och dess lite äldre, men inte alls nämnvärt mognare kusin, collegefilmen. Genom ett nostalgiskt skimmer jag ser tillbaka på de många sena sommarnätter som jag spenderat framför TVn, hänförd av de där filmerna som börjar nån gång kring halv två-snåret, "License to drive", "Can't buy me love", "Deltagänget" och "Revenge of the nerds". När tekniken sedan började tillåta nedladdning av film plöjde jag raskt igenom precis varenda highschoolrulle jag kunde få mina giriga små tassar kring. Vad är lockelsen?
För min del är det nog så enkelt som att det är min flyktsoda, den bubbliga, söta och fullständigt världsfrånvända alternativa dimension som man alltid kan lita på.
Den där tönten vinner, alla är snygga bara de tar av sig glasögonen och lösningen på alla problem bara är en sån där klassisk "en börjar klappa händerna och snart så börjar alla applådera"-scen bort. Det USA som vi alla egentligen önskar oss.
Utan att bli alltför nostalgisk tänkte jag nu tipsa om lite bra drömmaterial för dig som känner dig eskapistiskt lagd.
- Weird Science
John Hughes och Anthony Michael Hall. Ganska bra förutsättningar, eller hur?
Två unga män skapar på något mystiskt sätt en artificiell kvinna. Två viktiga lärdomar går att dra av denna fruktansvärt sevärda film: 1. Datorer var bättre förr. 2. Robert Downey Jr åldras inte.
- Clueless
Nittiotalet kulminerade 1995, precis som Alicia Silverstones karriär. Vad är hon känd för egentligen?
Hursomhelst, asbra film, verkligen. Brittany Murphy gör en av sina första roller, precis som han där som spelar Turk i "Scrubs", ni vet.
- 10 things I hate about you
Joseph Gordon Lewitt hamnade lite i skuggan av giganterna French Stewart och John Lithgow i "Tredje klotet från solen", men här gör han en härligt sympatisk rollprestation som får den unge värstingen som Heath Ledger gestaltar att framstå som ganska kantig. Att filmatisera Shakespeare i highschoolmiljö är inget nytt, men 10 things I hate about you är helt klart bland de bättre av dessa.
Nej, nu orkar jag inte mer. Hej svejs!
Ända sedan barnsben har jag älskat highschoolfilm och dess lite äldre, men inte alls nämnvärt mognare kusin, collegefilmen. Genom ett nostalgiskt skimmer jag ser tillbaka på de många sena sommarnätter som jag spenderat framför TVn, hänförd av de där filmerna som börjar nån gång kring halv två-snåret, "License to drive", "Can't buy me love", "Deltagänget" och "Revenge of the nerds". När tekniken sedan började tillåta nedladdning av film plöjde jag raskt igenom precis varenda highschoolrulle jag kunde få mina giriga små tassar kring. Vad är lockelsen?
För min del är det nog så enkelt som att det är min flyktsoda, den bubbliga, söta och fullständigt världsfrånvända alternativa dimension som man alltid kan lita på.
Den där tönten vinner, alla är snygga bara de tar av sig glasögonen och lösningen på alla problem bara är en sån där klassisk "en börjar klappa händerna och snart så börjar alla applådera"-scen bort. Det USA som vi alla egentligen önskar oss.
Utan att bli alltför nostalgisk tänkte jag nu tipsa om lite bra drömmaterial för dig som känner dig eskapistiskt lagd.
- Weird Science
John Hughes och Anthony Michael Hall. Ganska bra förutsättningar, eller hur?
Två unga män skapar på något mystiskt sätt en artificiell kvinna. Två viktiga lärdomar går att dra av denna fruktansvärt sevärda film: 1. Datorer var bättre förr. 2. Robert Downey Jr åldras inte.
- Clueless
Nittiotalet kulminerade 1995, precis som Alicia Silverstones karriär. Vad är hon känd för egentligen?
Hursomhelst, asbra film, verkligen. Brittany Murphy gör en av sina första roller, precis som han där som spelar Turk i "Scrubs", ni vet.
- 10 things I hate about you
Joseph Gordon Lewitt hamnade lite i skuggan av giganterna French Stewart och John Lithgow i "Tredje klotet från solen", men här gör han en härligt sympatisk rollprestation som får den unge värstingen som Heath Ledger gestaltar att framstå som ganska kantig. Att filmatisera Shakespeare i highschoolmiljö är inget nytt, men 10 things I hate about you är helt klart bland de bättre av dessa.
Nej, nu orkar jag inte mer. Hej svejs!
X Files - I don't know what to believe
Var och kikade på den nya Arkiv X-filmen för någon dag sedan. Har svårt att ta ställning till om jag är besviken eller inte.
Har varit något av en entusiast ända sedan mina späda ungdomsår, så förväntningarna har haft en stund på sig att stegras. Uppvärmningen började redan förra hösten, innan jag ens visste att en ny film var aktuell. Började då att se om serien från begynnelsen och nu har jag plöjt igenom sju säsonger av sexuell spänning, hårda gubbar i kostym och träskmonster.
Upplägget är ju bra; Orginalcasten är intakt på alla relevanta vis, Billy Connolly spelar en avgörande roll och X-to-the-Z Xzibit, vars intensiva scennärvaro och komiska timing är uppenbar för alla som sett på Pimp my ride, gör det i klassiska rappar-inhoppet som har blivit närmast obligatoriskt i film och TV med polistema.
So far, so good.. Men sen så börjar historien uppdaga sig, och det känns som om den inledande musiken och några klassiskt Muldereska repliker är det enda som hintar om att man faktiskt sitter och kollar på Arkiv X. Sevärt, ja, förmodligen, men det är svårt att inte förvänta sig något mer, något större.
Men istället för att gräva ner sig och misströsta över hur illa ställt det är med saker och ting i dagsläget så kan man istället blicka tillbaka till det som varit så bra. Därför ska jag nu lista ett knippe bra, kanske de allra bästa avsnitten från de grandiosa säsongerna som vi fick.
- Säsong 1, avsnitt 2: Squeeze
Det där med han som vaknar upp vart trettionde år och käkar ett gäng levrar. Följs sedan upp i avsnitt 20.
- Säsong 1, avsnitt 7: Ice
Mulder och Scully far upp till en arktisk forskningsstation där något gått fel..
- Säsong 2, avsnitt 2: The host
Stor jäkla mask i kloaken!
- Säsong 2, avsnitt 20: Humbug
Klassiskt avsnitt i modern sideshowmiljö. Härligt humoristiskt också.
- Säsong 3, avsnitt 12: War of the coprohaghes
En massa kackerlacksrelaterade dödsfall och lite spänd triangeldramestämning.
- Säsong 3, avsnitt 20: Jose Chung´s "From outer space"
Suveränt tvistat avsnitt som tar den ordinära "kraschat ufo på militärbas"-ploten och gör den rolig!
- Säsong 4, avsnitt 3: Home
Det klassiska avsnittet med den inavlade familjen.
- Säsong 5, avsnitt 19: Folie a deux
Gisslandrama kryddat med vanföreställningar om monster.
- Säsong 6, avsnitt 3: Triangle
Mulder undersöker ett skepp som har varit försvunnet i Bermudatriangeln sedan 1939 och hamnar på villovägar, så att säga..
- Säsong 6, avsnitt 6: Terms of endearment
Bruce Campbell gästspelar som en man vars fru blir utsatt för ett "classic case of demon baby harvesting".
- Säsong 6, avsnitt 8: How the ghosts stole christmas
Mulder och Scully spenderar julafton i ett spökhus, hilarity ensues..
Phew, nej, nu orkar jag inte mer. Hursomhelst, ledande livsstilsexperter menar att alla borde kolla på Arkiv X regelbundet.
Har varit något av en entusiast ända sedan mina späda ungdomsår, så förväntningarna har haft en stund på sig att stegras. Uppvärmningen började redan förra hösten, innan jag ens visste att en ny film var aktuell. Började då att se om serien från begynnelsen och nu har jag plöjt igenom sju säsonger av sexuell spänning, hårda gubbar i kostym och träskmonster.
Upplägget är ju bra; Orginalcasten är intakt på alla relevanta vis, Billy Connolly spelar en avgörande roll och X-to-the-Z Xzibit, vars intensiva scennärvaro och komiska timing är uppenbar för alla som sett på Pimp my ride, gör det i klassiska rappar-inhoppet som har blivit närmast obligatoriskt i film och TV med polistema.
So far, so good.. Men sen så börjar historien uppdaga sig, och det känns som om den inledande musiken och några klassiskt Muldereska repliker är det enda som hintar om att man faktiskt sitter och kollar på Arkiv X. Sevärt, ja, förmodligen, men det är svårt att inte förvänta sig något mer, något större.
- Säsong 1, avsnitt 2: Squeeze
Det där med han som vaknar upp vart trettionde år och käkar ett gäng levrar. Följs sedan upp i avsnitt 20.
- Säsong 1, avsnitt 7: Ice
Mulder och Scully far upp till en arktisk forskningsstation där något gått fel..
- Säsong 2, avsnitt 2: The host
Stor jäkla mask i kloaken!
- Säsong 2, avsnitt 20: Humbug
Klassiskt avsnitt i modern sideshowmiljö. Härligt humoristiskt också.
- Säsong 3, avsnitt 12: War of the coprohaghes
En massa kackerlacksrelaterade dödsfall och lite spänd triangeldramestämning.
- Säsong 3, avsnitt 20: Jose Chung´s "From outer space"
Suveränt tvistat avsnitt som tar den ordinära "kraschat ufo på militärbas"-ploten och gör den rolig!
- Säsong 4, avsnitt 3: Home
Det klassiska avsnittet med den inavlade familjen.
- Säsong 5, avsnitt 19: Folie a deux
Gisslandrama kryddat med vanföreställningar om monster.
- Säsong 6, avsnitt 3: Triangle
Mulder undersöker ett skepp som har varit försvunnet i Bermudatriangeln sedan 1939 och hamnar på villovägar, så att säga..
- Säsong 6, avsnitt 6: Terms of endearment
Bruce Campbell gästspelar som en man vars fru blir utsatt för ett "classic case of demon baby harvesting".
- Säsong 6, avsnitt 8: How the ghosts stole christmas
Mulder och Scully spenderar julafton i ett spökhus, hilarity ensues..
Phew, nej, nu orkar jag inte mer. Hursomhelst, ledande livsstilsexperter menar att alla borde kolla på Arkiv X regelbundet.
