Topp 3 - foton från min mobil

Jag gillar listor. En lista är ett smidigt sätt att.. öh, rangordna saker.
Här är min lista över de tre bästa fotona från min mobiltelefons kamera!

3


Bilden är tagen i en förort till Västerås. Läcker mur, eller hur?

2


Såg ett par kalsonger med detta tryck på Cubus. Pubertalt, visst, men ändå jävligt träffsäkert.

1


Jag brukar använda bilder tagna ner på mina skor som bakgrundsbild på min mobiltelefon. Det tycker jag är coolt.

Meningen med livet

Ni vet såna där djupsinniga och outhärdligt banala citat som medelålders kvinnor med dålig smak och okvalificerade kontorsjobb brukar skriva ut på jobbet och sätta upp på anslagstavlor vid sin arbetsstation och stirra upp på för att kväsa de mest akuta känslorna av meningslöshet?
Jag har förmodligen utvecklat en överkänslighet mot sådana efter att ha blivit exponerad för hemska bilder på gulliga djurungar med små visomsord om alltings förträfflighet i späd ålder, när jag gjort små besök på min mors arbetsplats, men jag trodde faktiskt inte att jag blev så illa berörd av det som jag faktiskt blir.

Såhär gick det till när mitt liv förlorade all mening:
Igårkväll hade en facebook-bekant ett dylikt citat för allmän beskådan i sin "vad pysslar du med just nu"-meddelanderad. Hon proklamerade följande skarpa insikt om livets stora fråga:


Meningen med livet är att söka den, inte att finna den, och om vi skulle finna den så skulle livet inte längre ha någon mening!

Låt oss nu reflektera över innebörden av detta påstående. Liksom de flesta ondskefulla saker här i världen, typ Blondinbella, så är det ju inte ont på riktigt, bara förvirrat, missriktat och urbota dumt. Citatet vill förmedla en insikt om att meningen med livet är att söka efter meningen med livet. Okej..
Sen kommer tillägget som är menat att vara den intelligenta twisten, det som skulle ge citatet bärkraft och lite pazazzz.; "..och om vi skulle finna den skulle livet inte längre ha någon mening!". Det var väl ett vänligt försök att få oss som inte är så väl bevandrade i dessa högre ting att må lite bättre över att vi aldrig kommer hitta svaret på denna frågornas fråga, eller hur?
FEL! Det är ett idiotiskt tillägg som gör våra liv meningslösa i samma stund som vi har läst klart!

Genom att delge oss meningen med livet, och samtidigt säga att livet blir meningslöst om man hittar meningen med livet är så har man på ett synnerligen effektivt vis gjort alla som har blivit delgivna denna vetskap till varelser utan mening i livet. Citatet är för bövelen inget annat än filosofisk terrorism!
 
Stoppa spridandet av detta citat genast, annars är ni medskyldiga till att ännu fler människors liv förlorar sin mening! Jag inser förstås att jag genom att uppmärksamma detta förstör för alla läsare av denna text, men, uhm.. Jag var ju tvungen att sprida budskapet om att budskapet inte får spridas..

Apropå det..

I kölvattnet av mitt senaste inlägg kom jag att tänka på en konversation jag hade med en god vän nyligen. Hon upprördes av dålig pornografi och tyckte att det var äckligt att sitta och..
Uhm, ja, ni vet, besudla sig själv till dylika tarvligheter. Det är inte livsbejakande att sitta där och tralla bort sitt liv.

Det är såklart lätt för henne att säga. Som snygg tjej är det inte oöverkomligt med en majonnäsinjektion i geggvecket lite sådär när det passar sig, medans jag själv aldrig har haft ett problem med köbildning, om vi säger så.

Men visst, jag håller med henne, och i grunden handlar det inte om pornografi, utan om att konsumera något som i många fall är etiskt tvivelaktigt, och att inte utnyttja sin egen potential. Att bara greppa närmaste källa till förströelse (vilket i detta fall förefaller vara snoppen, men lika gärna kunde vara något annat) och låta livet gå förbi utan att reflektera över vad man egentligen vill göra av det.
Man väljer liksom Rix FM istället för Last.fm (som ironiskt nog också är onani, bara i en annan, mindre handgriplig form, men jag tror att ni förstår vad jag menar).

Att göra aktiva val, inte låta någon välja åt dig. Problemet med att inte göra aktiva val är att de som då väljer åt dig ofta väljer uppåt väggarna fel, och det är väl nånstans här som jag gör min association med mitt tidigare inlägg.
Det finns uppenbarligen enorma pengar att tjäna på att hålla människor i mörkret angående vad de egentligen vill, och istället erbjuda lite flyktiga distraktioner, tillverkade under oacceptabla förhållanden av en ansiktslös och objektifierad människa, oavsett om det gäller pornografi eller mobiltelefoner.

Gör ett aktivt val och förändra ditt liv, säg nej till slentrianrunken och reklamradion!

Snillen spekulerar..

På min praktikplats löser vi ibland världsproblemen lite sådär i glappet mellan lunchen och eftermiddagens vedermödor. Här om dagen diskuterade vi exploateringen av arbetare.

"Vi köper saker vi inte egentligen inte behöver för att imponera på människor vi egentligen inte bryr oss om", konstaterade vi, och sörplade i oss ytterligare en kopp av det rättvise- och kravmärkta kaffet (så jävla etiska är vi).
- Lösningen är svår, och vi måste hitta en balans. Frågan är om det vore bättre för arbetarna att man bojkottade, de har det trots allt bättre än de som står utan försörjning.. 
- Jag tror vi att faktiskt är på rätt väg, säger jag. Problemet är inte att vi köper saker vi inte behöver, utan att vi köper dem för att imponera på människor vi inte bryr oss om. Vi är förledda till att tro att vi behöver imponera på någon, och att vi dessutom inte ens ska bry oss om de vi måste imponera på.

Samhället har skapat ett behov av att imponera och att inte bry sig, och det är det som är grundproblematiken, inte konsumtionen i sig. I ett samhälle där man på ett geniunt sätt bryr sig om varandra vore det inte möjligt att motivera konsumtionen av en produkt man inte behöver på bekostnad av en annan människas frihet och hälsa.
Det som skulle behövas är alltså intensivt arbete med att förmedla hållbara, humanistiska och positiva värderingar, inte ett köpstopp.

Nöjd med att ha rationaliserat mig ur min konsumtionsångest (hey, man fick ju precis pengar!) åkte jag sedan hem och kollade på Färjan på Kanal 5. Det gäller ju att ha en balanserad människosyn.

Still in control


Täbben - informationssamhällets underklass

Såhär sent på natten händer det ibland att man blir lite nostalgisk och tänker tillbaka på chanser man inte tog, platser man aldrig såg och blogginlägg man aldrig postade..
Därför bjuder jag här på en liten karamell som jag började skissa på någon gång i våras, förmodligen februari eller något sånt. Kom aldrig riktigt till skott, och det är nog ganska utdaterat vid det här laget men vafan, håll till godo.


Täbb. Uttrycket dyker upp lite här och var i samhällsdebatten, eller okej, inte samhällsdebatten kanske, men okej, vafan, jag har stött på begreppet liksom. Det är inte utan ett visst vemod jag tvingas erkänna att jag inte längre är så hip with the lingo, och snabb med att upptäcka de nya kulturella företeelser som dyker upp bland ungdomarna av idag.

När jag först stötte på begreppet ”täbb”, och den initiella chocken hade lagt sig, tog jag det nästan som en synonym för ”fjortis”. Detta är inte helt uppåt väggarna, och jag tror att det inte är helt oävet att påstå att de flesta täbbar är ”fjortisar”. Däremot är knappast alla fjortisar täbbar.

En beskrivning av en täbb vore här på sin plats, och jag gav mig förstås ut på jakt efter en sådan. Google gav en, alltså 1(!), användbar träff (Det här var alltså i februari -08, sedan dess har MYCKET hänt vad gäller täbbens frammarsch som ett prominent kulturellt fenomen). Det var en blogg som hade gjort en kort genomgång av fenomenet, och denna kan läsas här: http://sexkvinnor.blogg.se/2008/february/tabb2008-02-19-2.html
Föga fruktbart inlägg i sig, men det gav information om en grupp på facebook som hängav sig åt lyteskomik av förnämsta sort, på den stackars täbbens bekostnad. Eftersom jag alltid är villig att ta till mig främmande kulturer så spanade jag igenom de 233 täbbspäckade fotografier som gruppen kunde erbjuda.

De slutsatser man kan dra efter en grundlig analys är följande: Hårprodukter borde beskattas betydligt hårdare än vad de gör i dagsläget. Artonåringar idag har betydligt mycket roligare än på min tid. En täbb kan definieras som en ung man som verkligen försöker. Verkligen..
Som Idol-Danny, fast utan Idol, som bröderna Gotti utan efternamnet, som en heterosexuell melodifestival utan musik och kvinnor. Alltså; vansinniga hårkreationer, solbränna, idominsalva och kläder som är lite ”för mycket”.

Jaha, tänker ni. Vad är det du försöker säga? Vad är dealen med din neomarxistiska rubrik? Dags att leverera!

Jo, jag kommer till det nu. I alla tider har de välbärgade skrattat åt de mindre bemedlade. Allt eftersom vi har lämnat det industriella samhället bakom oss så har dock fokus skiftat en aning. Man hör allt mer sällan någon ur de högre skikten skrocka förnöjt, som för att säga ”Haha, vi äger produktionsmedlen!”. Istället så hymlas det lite med rå materiell kraft, det är viktigare att framhäva att man sitter på social och kulturell status.

Därmed inte sagt att klassamhället skulle vara något vi lite nostalgiskt kan se tillbaka på, skämta om och få något lite drömskt i blicken när vi tänker på, som vi gör med det sena 1700-talets Paris eller slaveriet..

I dagens samhälle, där varannan människa har en modeblogg och tar varje chans att promota sina stilrena kläder, smakfulla åsikter och sin fashionabelt unika, trendiga och lite sådär skönt medvetet ”crazy” smak så finns det en underklass, bespottad och trampad på av informationssamhällets borgare, de som sitter på kunskap, medvetenhet, trendkänslighet, kulturellt kapital helt enkelt.
När kulturborgaren på ett post-ironiskt manér svänger sig med attiraljer som skulle vara helt fel om det inte vore så att det är medvetet och därför blir helt rätt, då står täbben på andra sidan baren och undrar varför det där gänget som ser ut som nördiga dagisbarn med anorexia skrattar och pekar.

Varför skrattar man? För att täbben försöker så hårt? För att de rusar in i den fullständiga ytlighetens tegelvägg med en kraniekrossande kraft, helt omedvetna om att de blivit lurade till det? Är vi så mycket bättre själva, egentligen?

Han kommer!


Världen blir lite otrevligare för varje dag som går

I alla fall om man utgår ifrån den spam som i strid ström trillar in i min inbox.
Förr i tiden verkade taktiken vara att locka med erbjudanden om läckra tuttar, superbillig viagra och chanser att tjäna stora pengar, men i allt större utsträckning så tycker jag att det rör sig om mer eller mindre förolämpande titlar på skräpmailen.

För någon månad sedan fick spammarna tydligen reda på att jag är ett ganska uselt ligg, och nu smädar de mig genom att regelbundet påpeka att min flickvän är missnöjd, de påstår att jag ser ut som en idiot och att jag har en "pitiful penis".

Otrevligheterna slutar inte heller vid enbart personliga påhopp. Alldeles nyss fick jag ett mail med titeln "Studies show Europeans hate Asians".

Det är verkligen en kall och grym värld vi lever i.

Berlinspöken

Patetik är konst och konst är att förstå

-Håkan Hellström


Under en av den gångna veckans många långa bilfärder lyssnade jag på Hellströms gamla dänga "Klubbland", och för första gången kunde jag höra och tyda den textraden.
Det kan verka långsökt, men genast föll en pusselbit på plats, det som hade saknats för att slutföra och presentera de tankegångar jag försökt sammanställa i ett inlägg som jag hade påbörjat några veckor tidigare.

Nåväl, jag kanske ska börja från början..
Jag stötte på begreppet "Berlinspöke" under mitt dagliga patrullerande på ett mode och livsstilsforum där ängsliga unga män ondgör sig över de senaste trenderna, uttrycker sin avsky för alla som inte riktigt är som dem själva och debatterar om huruvida det är korrekt att använda ankelsockor till skinnsloafers.
Hobbyantropologen i mig har alltid varit fascinerad av subkulturella uttryck, och beskrivningen av de så kallade Berlinspökena låg tillräckligt nära hjärtat för att kunna vara förolämpande, utifall man nu skulle ha något emot att bli reducerad till en klyscha.

En skribent slår fast att några kännetecken för ett Berlinspöke är kitsch, rödvin, en Berlinfetisch och en vurm för 50-talsmöblemang. Någon menar att detta låter som en arketypisk "söderbo", medan en tredje då markerar sin dominans genom att påstå att beskrivningen låter väldigt "last season", och att det snarare rör sig om de hippa söderbornas lite efterblivna kusin från Kungsängen eller Sollentuna.

En ytlig sammanställning skulle kanske kunna innehålla dessa nyckelord:
- Universitetsutbildad, oftast inom humaniora.
- Intresse för estetik i största allmänhet, tänk popkonst, fotografi, musik.
- Minst en manlig vän av syd/mellaneuropeiskt ursprung, alltid med stort hår. Ser allt som oftast ut som om han har klivit direkt ur en The Strokes-booklet. (Fråga mig inte varför, men det är sant)
- Kitschiga inredningsdetaljer, hippt retrotrendigt och ironiskt.
- Punkdrömmar om rödvin och svarta jeans. Punkdrömmar om Berlin och anarki. Punkdrömmar om Lou Reed och heroin.
Fast egentligen blev den snabba weekendresan till Berlin inte så märkvärdig, anarki känns lite väl utopiskt och i ärlighetens namn är Velvet Underground lite sega.
- Pretentiöst bloggande om jobbet på den coola reklambyrån, den ashärliga picknicken i parken och den senaste egensydda klänningen.

Jag hoppas att ni, kära läsare har fått ett visst grepp om typen. Jag hänvisar hursomhelst till tråden för fördjupande läsning.

Jaha, och vart vill jag då komma med det här?
Jo, det jag vill argumentera för är väl i princip att dessa unga, välutbildade, hippa, vackra och smärtsamt "medvetna" människor utgör ett oroande tidstecken.
Kitschen, ironin, medvetenheten, kreativiteten och dekadensen är i sig inget ont, och jag skulle byta plats med vem som helst, på sekunden om jag kunde. Det som oroar mig är hur dessa unga borgarbohemer, med all sin utbildning, allt sitt kulturella kapital och all sin medvetenhet inte gör någonting för någon.
Om man bortser från alla underbarn och snillen som bygger apparaterna som räddar våra liv så ser jag dessa unga hipsters som dem som ska rädda världen. Det är dem som balanserar mellan konstnärliga och idealistiska värden och akademisk, torr vetskap om att det är vanskligt, på gränsen till omöjligt att hitta absoluta värden i en så mångfacetterad värld.
Och om även the best and brightest of the bunch lever i postmodernismens stora svarta hål, där ingenting kan tas på riktigt allvar, och även om det är på riktigt så kan du inte göra någonting åt det, för att saker och ting är enormt komplicerade, långt bortom svart eller vitt och ont eller gott.

När hippies blev hipsters försvann tron på att man kunde förändra något. Nu räcker det med att vara medveten om att saker är fullständigt förkastliga för att man ska kunna skjuta bort det från den personliga agendan och istället ägna sig åt nostalgisk verklighetsflykt;
till konstnärsstaden Berlin, till tonårsromantiska poplåtar, till femtiotalets kitsch och plastperfektion och till barndomens cooltöntiga tv-spelsestetik.


Hur anknyter det här då till det inledande citatet?
Ptja, jag hänvisar till susning.nu och deras definition av "patetisk":

Patetisk, adj.: (löjligt) känslosam, gripande. Ur latinets patos. Ansågs förr vara mer positivt laddat, som en fullvärdig synonym till finkänslig och etiskt medveten, eller gripande.
Numer nästan uteslutande = löjlig.


En olycka kommer sällan ensam..

.. och det gör inte mina blogginlägg heller. De verkar ha en tendens att liksom komma stötvis. Men ungefär där slutar ju förstås mina inläggs likheter med olyckor..

Här följer i alla fall en liten reseanekdot från veckan som gått.

När jag och min käresta var på väg till den lilla staden där jag växte upp tog vi tåget.

Där satt vi och gjorde vad alla normala människor gör när de reser kollektivt;
skärmar av sig med hörlurar och växlar mellan att med tom blick stirra ut genom fönstret och att försöka hitta andra, mer intressanta saker att fästa blicken vid, allt för att undvika ögonkontakt med sina medpassagerare.

Vi har precis satt oss ner och gjort oss bekväma, mittemot varandra bredvid ett äldre par då jag i ögonvrån ser hur kvinnan i paret, en grånat blond och ganska kraftig madam med finsk brytning börjar gestikulera bredvid min flickvän, som har lutat sig tillbaka i sätet och blundar.

De tror förmodligen att jag inte heller ser någonting, för jag har nästintill stängt ögonen, men med stigande förtjusning iakktar jag hur damen fnissar och grimaserar samtidigt som hon gör teatraliska rörelser för att implikera för sin man, som sitter bredvid mig, att de borde busa med oss oskyldiga ynglingar genom att rycka av oss hörlurarna och skrämmas. Under resten av tågresan sitter jag spänt och väntar på att de stolliga seniorerna ska göra ett framryck.

Vid några tillfällen försöker jag göra mig själv lite extra inbjudande för bus genom att både stänga ögonen och vända mig lite förföriskt med huvudet och göra min ena öronplug synnerligen lättutdragen, men till ingen nytta.

Hur som helst förgyllde de min resa med sitt lilla upptåg, och påminde mig om att medpassagerare faktiskt också är riktiga människor.

Listigt formulerad rubrik

Vi har alla stött på den odödliga floskelklassikern - Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

.. men visste ni att det finns förbannad statistik också?

Saker som Hollywood lärt mig...

För någon vecka sedan såg jag Harvey.
Sedan dess har filmen hemsökt mina tankar på ett särdeles angenämt vis.

"Harvey" är chamerande gammeldags och har alla de där klassiska ingredienserna som är typiska för film som är producerad mellan c:a 1932 och 1953; en äldre dam som är lite fin i kanten och tillika en riktig argbigga, en ung mö som är lite hispig men välvillig, en buse som lyfter män i kragen och säger åt kvinnor att laga mat, en mustaschprydd doktor samt en charmig och sympatisk hjälte som mest lallar runt och inte alls förstår vad som händer.
Otypiskt nog så är handlingen centrerad kring en osynlig och särdeles stor kanin.

Mer än så varken bör, vill eller behöver jag egentligen nämna om filmens handling som sådan, det är inte den som har lämnat avtryck. Det är ett kort citat som ständigt dyker upp i mitt huvud, som svaret på alla möjliga frågor;

"In this world, Elwood, you must be oh so smart or oh so pleasant."
Well, for years I was smart. I recommend pleasant.

Min förtjusning över uttalandet är måhända grundat i min tro på att det enda jag vet är att jag inte vet någonting, och att det på något vis gör mig fri från skuld och ångest över att inte kunna nå någon perfekt sanning. Smart doesn't cut it i alla lägen, medan pleasant verkar ha en solid internationell och universell fanbase.

Slutsats: Smart är svårt och i många fall ouppnåeligt för de flesta av oss.
Pleasant är det smarta valet!

Ain't no cure for the summertime blues


If I could make it rain today
And wash away this sunny day down to the gutter, I would
Just to get a change of pace
Things are getting worse, but I feel a lot better
And thats all that really matters to me

There has to be a change, I'm sure
Today was just a day fading into another
And that cant be what a life is for

Adam Duritz

Ungefär en vecka av solsken och sommarvärme klarar jag av. Sen smyger den sig på. Sommarbluesen. Höll på att försmäkta förra veckan, innan vändningen kom och regnet räddade mig. Det verkar inte spela någon roll hur livssituationen ser ut, efter en tids värme så infinner sig nedstämdheten, som om det vore själva vädret och värmen som skjuter mig i sank.

Man hoppas väl på att det ska vara något annat än biologi. Det är förstås otroligt fåfängt, men visst är det så att man själv vill vara bortom såna fjanterier. Bortom det man inte kan påverka genom att räta lite på ryggen och skärpa sig. Om jag blir deprimerad vill jag iallfall inte att det ska bero på något så banalt som hormonell obalans eller nåt annat töntigt.
Jag vill skapa mina egna mentala återvändsgränder och tänka mig ur dem.

En sådär lagom anti-biologisk förklaring skulle ju kunna vara att jag är betingad till att känna mig hopplös på sommaren. Man skulle kunna tänka sig att jag genom åren har börjat sammankoppla "sommar" med otrevligheter som "svett", "ensamhet", "mygg", "alienation" och "bränd fläskkarré". Klart att man blir nedstämd sånt.
Pavlovs hundar började salivera när de hörde en ringande klocka för att de sammankopplat ringande klocka med mat, jag får ångest och börjar svettas när det blir sommar för att jag sammankopplat sommar med obehag - helt naturligt!

Att jag ler inombords så fort jag hör någon tala om farorna med att utsättas för solljus beror säkert på allt tjat om att man alltid skulle vara ute när det var soligt och varmt. Solen alltså, vilken jävla förrädare. Den gör att du ser gammal ut i förtid, och ger dig hudcancer så att du dör. Jag gjorde således helt rätt i att praktiskt taget bli en vampyr så fort jag uppnått säga-ifrån-åldern.

Ledigheten då. Det verkar ju trevligt med lite avkoppling och sådär.
Naiva fantasier och förskönade solblekta minnen har man väl några, men mina sommarlov spenderades nog mestadels i min grotta, fylld av förakt och skam över att jag inte lyckas få till en sån där skön avspänd aktiv ledighet som alla andra verkar åstadkomma. Kan inte ens skapa lite trivsel för mig själv utan ramar, riktlinjer och lite handfast ledning.
Nu börjar jag komma upp i den ålder då det inte längre duger med en lite vinglig promenad hem genom en asfalt- och syréndoftande sommarnatt heller. Nu krävs det väl snart någon slags Pripps Blå-reklamtillvaro för att det ska räknas alls.

Nåväl. Biologiskt betingat eller ej, jag har banne mig all anledning att gå och gräma mig över vardagen under de tre kommande månaderna.

Another saturday night...

Jag var ute och svirade för någon vecka sedan. Hamnade på en klubb som skulle vara sådär indiepoppig.
Känner mig alltid alienerad när jag är på klubbar, men det är nog som allra värst på indie/popställen.
Jag antar att det beror på att det känns värre att upptäcka att man inte alls fungerar i ett sällskap som man trodde att man har någonting gemensamt med, än att gå ut med inställningen att man inte kommer passa in och få sina aningar bekräftade. Det gör väl ondare att få en käftsmäll av någon man tycker om eller ser upp till.

Hur som helst. Jag satt där. Ensam vid ett bord. Mitt sällskap hade precis lämnat klubben och jag skulle just till att göra detsamma. Plötsligt hör jag ett brölande alldeles bakom mig. Jag kunde kanske till och med känna vrålets vinddrag i mitt hår.
Jag blir förskräckt och får panik för en sekund, innan jag sansar mig och intalar mig själv att det inte var något. Inte riktat mot mig. Jag rätar på mig i stolen. Agerar oberört, som om jag kanske inte ens märkt något. Då händer det. Wet willyn. Ett salviblött finger i örat på mig.

Jag stelnar till. Tror knappt att det är på riktigt först. Blir mjuk i benen. Tankarna rusar genom huvudet. Känner lukten av saliv. Förblir orörlig. Vänder mig inte om. Svär tyst för mig själv.

Jag reser mig upp för att möta flickvännen, som jag satt och väntade på. Går mot garderoben, vill fly. Är rädd för att vända mig om och ställas ansikte mot ansikte med antastaren.
Är irriterad och... Jag vet inte. Kanske nästan road?
Det hela är ju så utomordentligt fånigt. Jag tror inte jag upplevt en wet willy sedan högstadiet. Det är ju inte som en smäll på käften direkt.

Det är först när vi är utanför klubben som jag egentligen klarnar till.
Det är först när alla chanser att ge igen, säga ifrån, återta min värdighet, när inget kan göras, det är då skammen sköljer över mig. Skammen, ilskan och vanmakten. Jag försatt chansen att stå upp för mig själv. Jag frös inte bara till. Jag spelade död.

Jag travar över Järntorget, känner kylan av det blöta i mitt öra som möter den kalla vinden. Känner doften av saliv, doften av förnedring. Är grundligt besviken, inte bara på mig själv. På alla. Förlorar för en stund tron på det mesta. På varenda jävel som var på klubben. Alla snofsiga indietjejer. Alla tråkiga popkillar. Alla hockeykillar som krängt på sig ett par för tajta jeans över sin hockeytjocka röv. Alla "t-shirt och sjal"-wearing motherfuckers.


image5

Stop motion

307916-4

Eftersom bloggen ser så förbannat tråkig och jobbig ut om man bara rabblar på med en massa text så känns det passande att man ibland bryter av med lite pausunderhållning.

Jag är konstnär också..

307916-3

Pop i kras, inte bara en låt av Bom Bom!

Hittade en annons på ett forum igår. Det var ett popband som sökte trummis.
Kunde inte motstå att svara på den. Egentligen verkar de kunna erbjuda allt jag nånsin drömt om. Bra influenser, öppet sinnelag, gemensamma värderingar etc. De är kanske för unga, men jag vet inte, sånt kan kanske överbryggas. MEN...

Det måste alltid komma ett jävla men.

Såna där popkillar, smala, snygga på det där indie-sättet, säkert smarta också, men framförallt; så jävla konsekventa och stilsäkra. Hur ska jag kunna matcha det?

Det är säkert obefogat och självupptaget att tro att någon faktiskt bryr sig om eller ens lägger märke till hur jag klär mig. Ingen sitter och antecknar och räknar vare sig stilbrott eller snedsteg. Jag kanske till och med framstår som en riktig klyscha i andras ögon. Det vore helt suveränt.

Jag är väl klädintresserad, att säga annat vore att ljuga. Jag är fåfäng och helt olidlig att ha att göra med när jag försöker stajla till mig sådär på fredagskvällen.
Schizofren är kanske det ord som gör stilen mest rättvisa. Inte helt utan estetiska kvaliteter (det är ju, om inte annat spännande med dissociativa störningar) men verkligen inte frisk.

Jag avundas dem som faktiskt kan uppbringa så pass mycket tilltro till sig själva som sina värderingar, att de kan bestämma sig sådär. Jag vet inte riktigt vad det grundar sig i. Självförtroende? Insikt? Enfaldighet? I vilket fall som helst: I'll have whatever they're having!

indiebilden

Ibland försöker jag iallfall. Resultatet blir dock mer "rädd" än "indie".

Jag fick ett mail..

...men jag har inte svarat än. Vet inte om jag vågar.
Det var några veckor sedan nu. Kanske en månad till och med. Det var någon helt random kvinna som hade läst ett inlägg jag skrivit på ett forum. Det handlade om personlighetstyper. Vi är tydligen lika. Hon, jag och ungefär 2% av resten av jordens befolkning.

Ändå så är hon cool och skickar ett mail till nån helt okänd person bara för att berätta att hon hittat ett inlägg jag skrivit och tyckte det var kul att stöta på någon som hade samma personlighetstyp. Jag är en fjant som inte ens har lyckats svara än, och än mindre någonsin skulle ha gjort likadant själv.
Har träffat en annan person som också har samma struktur. Han är också cool.
Vansinnig (som alla andra verkligt sunda personer), men cool.
Jag är väl lite vansinnig ibland kanske, men långt ifrån cool.

Får ta och maila henne och fråga vad hemligheten är.

RSS 2.0