För någon vecka sedan såg jag Harvey.
Sedan dess har filmen hemsökt mina tankar på ett särdeles angenämt vis.

"Harvey" är chamerande gammeldags och har alla de där klassiska ingredienserna som är typiska för film som är producerad mellan c:a 1932 och 1953; en äldre dam som är lite fin i kanten och tillika en riktig argbigga, en ung mö som är lite hispig men välvillig, en buse som lyfter män i kragen och säger åt kvinnor att laga mat, en mustaschprydd doktor samt en charmig och sympatisk hjälte som mest lallar runt och inte alls förstår vad som händer.
Otypiskt nog så är handlingen centrerad kring en osynlig och särdeles stor kanin.

Mer än så varken bör, vill eller behöver jag egentligen nämna om filmens handling som sådan, det är inte den som har lämnat avtryck. Det är ett kort citat som ständigt dyker upp i mitt huvud, som svaret på alla möjliga frågor;