Dagens kulturgärning
(klicka för större bild)
Jag fick denna inscannade tidningssida skickad till mig från en bekant som hade ögnat igenom några gamla tidningar som hennes far hade på vinden. Efter att ha sökt på en mängd olika fraser ur krönikan, i syfte att se om den har cirkulerat på Internet tidigare har jag kommit till slutsatsen att detta fömodligen är den exklusiva webbpremiären för denna fullständigt geniala krönika av Tompa Jahn, trumslagare, poet och storröjare.
Ta er tid att läsa igenom hela, satisfaction guaranteed.
What goes around comes around
Då
(Aftonbladet 28/2 1970)
Nu
(Aftonbladet 22/4 2009)
(Aftonbladet 28/2 1970)
Nu
(Aftonbladet 22/4 2009)
"Hmm, hur ska vi illustrera borr i skallen?"
Jag förmodar att bilden är beskuren så att vi inte ser borren. Maken till lobotomerat ansiktsuttryck har jag aldrig skådat!
Antagligen sitter nån elak bildväljare på Aftonbladet och fnissar sig vindögd över att han hittat en bild som fångade den tomhet som man inbillar sig att folk med borrhål i huvudet uttrycker.
Antagligen sitter nån elak bildväljare på Aftonbladet och fnissar sig vindögd över att han hittat en bild som fångade den tomhet som man inbillar sig att folk med borrhål i huvudet uttrycker.
Jag slapp i alla fall Bergman..
Ibland känner jag mig som en figur ur en film av bröderna Cohen. Min tillvaro är förstås inte fullt så absurd, men den där typiskt Cohenska "snubbe som lallar genom livet utan egentlig styrning eller mål och snappar upp små slumpmässiga uttryck och ord som leder honom framåt"-rollen skulle jag vilja påstå att jag blivit obekvämt bra på att spela.
Jag kan bara hoppas på att jag inte är den karaktär som går en helt meningslös och till synes slumpartad död till mötes. Det jobbiga med att leva i en film av bröderna Cohen är att man inte kan räkna med "The Big Lebowski", man blir snarare serverad "No Country For Old Men".
Om livet är en film så har jag inte en aning om mina repliker eller hur jag ska agera, har bara uppfattat tillräckligt av manuset för att kunna vara med på ett hörn utan att störa produktionens fortgång. Vem ska jag snacka med om att byta regissör till Richard Linklater, så att han kan göra mitt liv till en uppföljare till "Dazed And Confused"?
Jag kan bara hoppas på att jag inte är den karaktär som går en helt meningslös och till synes slumpartad död till mötes. Det jobbiga med att leva i en film av bröderna Cohen är att man inte kan räkna med "The Big Lebowski", man blir snarare serverad "No Country For Old Men".
Om livet är en film så har jag inte en aning om mina repliker eller hur jag ska agera, har bara uppfattat tillräckligt av manuset för att kunna vara med på ett hörn utan att störa produktionens fortgång. Vem ska jag snacka med om att byta regissör till Richard Linklater, så att han kan göra mitt liv till en uppföljare till "Dazed And Confused"?
Topp 3 - foton från min mobil
Jag gillar listor. En lista är ett smidigt sätt att.. öh, rangordna saker.
Här är min lista över de tre bästa fotona från min mobiltelefons kamera!
3
Bilden är tagen i en förort till Västerås. Läcker mur, eller hur?
2
Såg ett par kalsonger med detta tryck på Cubus. Pubertalt, visst, men ändå jävligt träffsäkert.
1
Jag brukar använda bilder tagna ner på mina skor som bakgrundsbild på min mobiltelefon. Det tycker jag är coolt.
Här är min lista över de tre bästa fotona från min mobiltelefons kamera!
3
Bilden är tagen i en förort till Västerås. Läcker mur, eller hur?
2
Såg ett par kalsonger med detta tryck på Cubus. Pubertalt, visst, men ändå jävligt träffsäkert.
1
Jag brukar använda bilder tagna ner på mina skor som bakgrundsbild på min mobiltelefon. Det tycker jag är coolt.
Meningen med livet
Ni vet såna där djupsinniga och outhärdligt banala citat som medelålders kvinnor med dålig smak och okvalificerade kontorsjobb brukar skriva ut på jobbet och sätta upp på anslagstavlor vid sin arbetsstation och stirra upp på för att kväsa de mest akuta känslorna av meningslöshet?
Jag har förmodligen utvecklat en överkänslighet mot sådana efter att ha blivit exponerad för hemska bilder på gulliga djurungar med små visomsord om alltings förträfflighet i späd ålder, när jag gjort små besök på min mors arbetsplats, men jag trodde faktiskt inte att jag blev så illa berörd av det som jag faktiskt blir.
Såhär gick det till när mitt liv förlorade all mening:
Igårkväll hade en facebook-bekant ett dylikt citat för allmän beskådan i sin "vad pysslar du med just nu"-meddelanderad. Hon proklamerade följande skarpa insikt om livets stora fråga:
Meningen med livet är att söka den, inte att finna den, och om vi skulle finna den så skulle livet inte längre ha någon mening!
Låt oss nu reflektera över innebörden av detta påstående. Liksom de flesta ondskefulla saker här i världen, typ Blondinbella, så är det ju inte ont på riktigt, bara förvirrat, missriktat och urbota dumt. Citatet vill förmedla en insikt om att meningen med livet är att söka efter meningen med livet. Okej..
Sen kommer tillägget som är menat att vara den intelligenta twisten, det som skulle ge citatet bärkraft och lite pazazzz.; "..och om vi skulle finna den skulle livet inte längre ha någon mening!". Det var väl ett vänligt försök att få oss som inte är så väl bevandrade i dessa högre ting att må lite bättre över att vi aldrig kommer hitta svaret på denna frågornas fråga, eller hur?
FEL! Det är ett idiotiskt tillägg som gör våra liv meningslösa i samma stund som vi har läst klart!
Genom att delge oss meningen med livet, och samtidigt säga att livet blir meningslöst om man hittar meningen med livet är så har man på ett synnerligen effektivt vis gjort alla som har blivit delgivna denna vetskap till varelser utan mening i livet. Citatet är för bövelen inget annat än filosofisk terrorism!
Stoppa spridandet av detta citat genast, annars är ni medskyldiga till att ännu fler människors liv förlorar sin mening! Jag inser förstås att jag genom att uppmärksamma detta förstör för alla läsare av denna text, men, uhm.. Jag var ju tvungen att sprida budskapet om att budskapet inte får spridas..
Ibland ser man inte skogen(problemet) för alla träd(idioter).
Blondinbellas pälsbilder på bloggen får djurvänner att rasa
Jag rasar också. Varför adresserar ingen kärnfrågan?
Alltså, kära nån, det är inte att Bella bär päls som är problemet. Det stora felet med flickstackaren är att hon är så vansinnigt osund i huvudet. Man kan tydligt se vansinnet i hennes fullständigt uttryckslösa ögon.
Man skulle kunna säga att det finns två generalfel i "debatten":
1. Blondinbella
2. Alla andra fån som reagerar på pälsbärandet.
Problemet tydliggörs utifrån det här uttalandet från huvudpersonen, förmodligen menat att försvara hennes fluff-fetisch:
Jaha, att enstaka individer bär päls är alltså INTE rätt om man vill lösa problemet med djurrätt? Snacka om att skjuta sig själv i foten!
Alltså, jag vet inte om hon är felciterad, men annars så framgår det ju med all önskvärd tydlighet att man inte kan ta henne på allvar. Jag skulle nog vilja dra det så långt att jag påstår att straffa Blondinbella för att hon bär päls vore som att avrätta mentalt efterblivna eller psykiskt sjuka som begår grova brott. I ett civiliserat samhälle så gör vi förstås inte sådant. Vi erbjuder rehabilitering och vård för de som inte kan anses som rationella varelser.
Just vård och stöd är vad detta arma flickebarn skulle behöva. Jag tycker att det är rent upprörande att MUF sätter en sådan person i en så pass uppsatt position. Det kan ju näppeligen ha gjorts i något annat syfte än att förödmjuka henne offentligt.
Lite som "Carrie", fast i ett politiskt ungdomsförbund.
Jag rasar också. Varför adresserar ingen kärnfrågan?
Alltså, kära nån, det är inte att Bella bär päls som är problemet. Det stora felet med flickstackaren är att hon är så vansinnigt osund i huvudet. Man kan tydligt se vansinnet i hennes fullständigt uttryckslösa ögon.
Man skulle kunna säga att det finns två generalfel i "debatten":
1. Blondinbella
2. Alla andra fån som reagerar på pälsbärandet.
Problemet tydliggörs utifrån det här uttalandet från huvudpersonen, förmodligen menat att försvara hennes fluff-fetisch:
"Men päls är väl ingen statussymbol direkt, utan tittar man tillbaka i tiden, till finska vinterkriget, så har päls alltid varit ett plagg. Att enstaka individer bär päls är nog inte rätt väg att gå om man vill lösa problemet om djurrätt."
Jaha, att enstaka individer bär päls är alltså INTE rätt om man vill lösa problemet med djurrätt? Snacka om att skjuta sig själv i foten!
Alltså, jag vet inte om hon är felciterad, men annars så framgår det ju med all önskvärd tydlighet att man inte kan ta henne på allvar. Jag skulle nog vilja dra det så långt att jag påstår att straffa Blondinbella för att hon bär päls vore som att avrätta mentalt efterblivna eller psykiskt sjuka som begår grova brott. I ett civiliserat samhälle så gör vi förstås inte sådant. Vi erbjuder rehabilitering och vård för de som inte kan anses som rationella varelser.
Just vård och stöd är vad detta arma flickebarn skulle behöva. Jag tycker att det är rent upprörande att MUF sätter en sådan person i en så pass uppsatt position. Det kan ju näppeligen ha gjorts i något annat syfte än att förödmjuka henne offentligt.
Lite som "Carrie", fast i ett politiskt ungdomsförbund.
Apropå det..
I kölvattnet av mitt senaste inlägg kom jag att tänka på en konversation jag hade med en god vän nyligen. Hon upprördes av dålig pornografi och tyckte att det var äckligt att sitta och..
Uhm, ja, ni vet, besudla sig själv till dylika tarvligheter. Det är inte livsbejakande att sitta där och tralla bort sitt liv.
Det är såklart lätt för henne att säga. Som snygg tjej är det inte oöverkomligt med en majonnäsinjektion i geggvecket lite sådär när det passar sig, medans jag själv aldrig har haft ett problem med köbildning, om vi säger så.
Men visst, jag håller med henne, och i grunden handlar det inte om pornografi, utan om att konsumera något som i många fall är etiskt tvivelaktigt, och att inte utnyttja sin egen potential. Att bara greppa närmaste källa till förströelse (vilket i detta fall förefaller vara snoppen, men lika gärna kunde vara något annat) och låta livet gå förbi utan att reflektera över vad man egentligen vill göra av det.
Man väljer liksom Rix FM istället för Last.fm (som ironiskt nog också är onani, bara i en annan, mindre handgriplig form, men jag tror att ni förstår vad jag menar).
Att göra aktiva val, inte låta någon välja åt dig. Problemet med att inte göra aktiva val är att de som då väljer åt dig ofta väljer uppåt väggarna fel, och det är väl nånstans här som jag gör min association med mitt tidigare inlägg.
Det finns uppenbarligen enorma pengar att tjäna på att hålla människor i mörkret angående vad de egentligen vill, och istället erbjuda lite flyktiga distraktioner, tillverkade under oacceptabla förhållanden av en ansiktslös och objektifierad människa, oavsett om det gäller pornografi eller mobiltelefoner.
Gör ett aktivt val och förändra ditt liv, säg nej till slentrianrunken och reklamradion!
Uhm, ja, ni vet, besudla sig själv till dylika tarvligheter. Det är inte livsbejakande att sitta där och tralla bort sitt liv.
Det är såklart lätt för henne att säga. Som snygg tjej är det inte oöverkomligt med en majonnäsinjektion i geggvecket lite sådär när det passar sig, medans jag själv aldrig har haft ett problem med köbildning, om vi säger så.
Men visst, jag håller med henne, och i grunden handlar det inte om pornografi, utan om att konsumera något som i många fall är etiskt tvivelaktigt, och att inte utnyttja sin egen potential. Att bara greppa närmaste källa till förströelse (vilket i detta fall förefaller vara snoppen, men lika gärna kunde vara något annat) och låta livet gå förbi utan att reflektera över vad man egentligen vill göra av det.
Man väljer liksom Rix FM istället för Last.fm (som ironiskt nog också är onani, bara i en annan, mindre handgriplig form, men jag tror att ni förstår vad jag menar).
Att göra aktiva val, inte låta någon välja åt dig. Problemet med att inte göra aktiva val är att de som då väljer åt dig ofta väljer uppåt väggarna fel, och det är väl nånstans här som jag gör min association med mitt tidigare inlägg.
Det finns uppenbarligen enorma pengar att tjäna på att hålla människor i mörkret angående vad de egentligen vill, och istället erbjuda lite flyktiga distraktioner, tillverkade under oacceptabla förhållanden av en ansiktslös och objektifierad människa, oavsett om det gäller pornografi eller mobiltelefoner.
Gör ett aktivt val och förändra ditt liv, säg nej till slentrianrunken och reklamradion!
Snillen spekulerar..
På min praktikplats löser vi ibland världsproblemen lite sådär i glappet mellan lunchen och eftermiddagens vedermödor. Här om dagen diskuterade vi exploateringen av arbetare.
"Vi köper saker vi inte egentligen inte behöver för att imponera på människor vi egentligen inte bryr oss om", konstaterade vi, och sörplade i oss ytterligare en kopp av det rättvise- och kravmärkta kaffet (så jävla etiska är vi).
- Lösningen är svår, och vi måste hitta en balans. Frågan är om det vore bättre för arbetarna att man bojkottade, de har det trots allt bättre än de som står utan försörjning..
- Jag tror vi att faktiskt är på rätt väg, säger jag. Problemet är inte att vi köper saker vi inte behöver, utan att vi köper dem för att imponera på människor vi inte bryr oss om. Vi är förledda till att tro att vi behöver imponera på någon, och att vi dessutom inte ens ska bry oss om de vi måste imponera på.
Samhället har skapat ett behov av att imponera och att inte bry sig, och det är det som är grundproblematiken, inte konsumtionen i sig. I ett samhälle där man på ett geniunt sätt bryr sig om varandra vore det inte möjligt att motivera konsumtionen av en produkt man inte behöver på bekostnad av en annan människas frihet och hälsa.
Det som skulle behövas är alltså intensivt arbete med att förmedla hållbara, humanistiska och positiva värderingar, inte ett köpstopp.
Nöjd med att ha rationaliserat mig ur min konsumtionsångest (hey, man fick ju precis pengar!) åkte jag sedan hem och kollade på Färjan på Kanal 5. Det gäller ju att ha en balanserad människosyn.
"Vi köper saker vi inte egentligen inte behöver för att imponera på människor vi egentligen inte bryr oss om", konstaterade vi, och sörplade i oss ytterligare en kopp av det rättvise- och kravmärkta kaffet (så jävla etiska är vi).
- Lösningen är svår, och vi måste hitta en balans. Frågan är om det vore bättre för arbetarna att man bojkottade, de har det trots allt bättre än de som står utan försörjning..
- Jag tror vi att faktiskt är på rätt väg, säger jag. Problemet är inte att vi köper saker vi inte behöver, utan att vi köper dem för att imponera på människor vi inte bryr oss om. Vi är förledda till att tro att vi behöver imponera på någon, och att vi dessutom inte ens ska bry oss om de vi måste imponera på.
Samhället har skapat ett behov av att imponera och att inte bry sig, och det är det som är grundproblematiken, inte konsumtionen i sig. I ett samhälle där man på ett geniunt sätt bryr sig om varandra vore det inte möjligt att motivera konsumtionen av en produkt man inte behöver på bekostnad av en annan människas frihet och hälsa.
Det som skulle behövas är alltså intensivt arbete med att förmedla hållbara, humanistiska och positiva värderingar, inte ett köpstopp.
Nöjd med att ha rationaliserat mig ur min konsumtionsångest (hey, man fick ju precis pengar!) åkte jag sedan hem och kollade på Färjan på Kanal 5. Det gäller ju att ha en balanserad människosyn.
What else is new?
(DN 17/11 2008)Bra att målen äntligen är konkreta och tydliggjorda.. Om det nu fanns någon som inte var helt på det klara om vad målet för Operation Iraqi Freedom var redan från början..
Min konst uttrycker inte känslor, snarare bristen på dessa..
Flyktsoda-bot with stars in his head and his head in the stars
finds humans predictable yet irrational!
finds humans predictable yet irrational!
Flyktsoda och highschoolfilm - en kärlekshistoria
Efter mitt pinsamma fylleinlägg häromveckan har jag varit rädd att logga in på bloggen, osäker på hur jag ska följa upp det hela. Istället för att skriva något genialt som återupprättar min heder så slänger jag nu ur mig ett annat fylleinlägg, ett som jag påbörjade en dimmig kväll för ungefär en månad sedan.
Av en slump lade jag märke till att American Pie 2 går på TV ikväll. Beskrivningen som tv.nu erbjuder skräder inte orden:
Av en slump lade jag märke till att American Pie 2 går på TV ikväll. Beskrivningen som tv.nu erbjuder skräder inte orden:
I uppföljaren till American Pie återförenas de pilska fjortisarna en sista gång,
under sommarlovet, efter att ha avslutat sitt första år på college.
under sommarlovet, efter att ha avslutat sitt första år på college.
Anar man ett visst mått av förakt? Genren har ju alltid betraktats en aning styvmoderligt av såväl recensenter som tyckare, tänkare och kännare. Personligen har jag svårt att värja mig..
Ända sedan barnsben har jag älskat highschoolfilm och dess lite äldre, men inte alls nämnvärt mognare kusin, collegefilmen. Genom ett nostalgiskt skimmer jag ser tillbaka på de många sena sommarnätter som jag spenderat framför TVn, hänförd av de där filmerna som börjar nån gång kring halv två-snåret, "License to drive", "Can't buy me love", "Deltagänget" och "Revenge of the nerds". När tekniken sedan började tillåta nedladdning av film plöjde jag raskt igenom precis varenda highschoolrulle jag kunde få mina giriga små tassar kring. Vad är lockelsen?
För min del är det nog så enkelt som att det är min flyktsoda, den bubbliga, söta och fullständigt världsfrånvända alternativa dimension som man alltid kan lita på.
Den där tönten vinner, alla är snygga bara de tar av sig glasögonen och lösningen på alla problem bara är en sån där klassisk "en börjar klappa händerna och snart så börjar alla applådera"-scen bort. Det USA som vi alla egentligen önskar oss.
Utan att bli alltför nostalgisk tänkte jag nu tipsa om lite bra drömmaterial för dig som känner dig eskapistiskt lagd.
- Weird Science
John Hughes och Anthony Michael Hall. Ganska bra förutsättningar, eller hur?
Två unga män skapar på något mystiskt sätt en artificiell kvinna. Två viktiga lärdomar går att dra av denna fruktansvärt sevärda film: 1. Datorer var bättre förr. 2. Robert Downey Jr åldras inte.
- Clueless
Nittiotalet kulminerade 1995, precis som Alicia Silverstones karriär. Vad är hon känd för egentligen?
Hursomhelst, asbra film, verkligen. Brittany Murphy gör en av sina första roller, precis som han där som spelar Turk i "Scrubs", ni vet.
- 10 things I hate about you
Joseph Gordon Lewitt hamnade lite i skuggan av giganterna French Stewart och John Lithgow i "Tredje klotet från solen", men här gör han en härligt sympatisk rollprestation som får den unge värstingen som Heath Ledger gestaltar att framstå som ganska kantig. Att filmatisera Shakespeare i highschoolmiljö är inget nytt, men 10 things I hate about you är helt klart bland de bättre av dessa.
Nej, nu orkar jag inte mer. Hej svejs!
Ända sedan barnsben har jag älskat highschoolfilm och dess lite äldre, men inte alls nämnvärt mognare kusin, collegefilmen. Genom ett nostalgiskt skimmer jag ser tillbaka på de många sena sommarnätter som jag spenderat framför TVn, hänförd av de där filmerna som börjar nån gång kring halv två-snåret, "License to drive", "Can't buy me love", "Deltagänget" och "Revenge of the nerds". När tekniken sedan började tillåta nedladdning av film plöjde jag raskt igenom precis varenda highschoolrulle jag kunde få mina giriga små tassar kring. Vad är lockelsen?
För min del är det nog så enkelt som att det är min flyktsoda, den bubbliga, söta och fullständigt världsfrånvända alternativa dimension som man alltid kan lita på.
Den där tönten vinner, alla är snygga bara de tar av sig glasögonen och lösningen på alla problem bara är en sån där klassisk "en börjar klappa händerna och snart så börjar alla applådera"-scen bort. Det USA som vi alla egentligen önskar oss.
Utan att bli alltför nostalgisk tänkte jag nu tipsa om lite bra drömmaterial för dig som känner dig eskapistiskt lagd.
- Weird Science
John Hughes och Anthony Michael Hall. Ganska bra förutsättningar, eller hur?
Två unga män skapar på något mystiskt sätt en artificiell kvinna. Två viktiga lärdomar går att dra av denna fruktansvärt sevärda film: 1. Datorer var bättre förr. 2. Robert Downey Jr åldras inte.
- Clueless
Nittiotalet kulminerade 1995, precis som Alicia Silverstones karriär. Vad är hon känd för egentligen?
Hursomhelst, asbra film, verkligen. Brittany Murphy gör en av sina första roller, precis som han där som spelar Turk i "Scrubs", ni vet.
- 10 things I hate about you
Joseph Gordon Lewitt hamnade lite i skuggan av giganterna French Stewart och John Lithgow i "Tredje klotet från solen", men här gör han en härligt sympatisk rollprestation som får den unge värstingen som Heath Ledger gestaltar att framstå som ganska kantig. Att filmatisera Shakespeare i highschoolmiljö är inget nytt, men 10 things I hate about you är helt klart bland de bättre av dessa.
Nej, nu orkar jag inte mer. Hej svejs!
Hur stor är din kulturkuk?
Sitter och spanar på nåt slags kulturprogram på SVT, lagom måndagsberusad på fulvinet ur 20-literskärlet som stått och bubblat i badrummet de senaste veckorna. Har läst DN Kultur under morgonfikat på jobbet de senaste veckorna.
Känner mig rätt så kulturknuttig. Medans jag lättjefullt snaskar i mig oliv efter oliv ur den lite klibbiga burken som står på soffbordet så tar jag till mig Per Sinding-Larsens glada tjatter om "det svenska soundet", Nordpolens debut och det senaste från Dungen. Med ett lite däst leende på läpparna och förmodligen något slags odrägligt spydig kommentar riktad mot TV-skärmen konstaterar jag att jag redan läst om allt han har att säga, och känner att jag tar en liten revansch mot den lite för snygga teaterkritikern som hyllade nåt skäggos uppsättningen av Gösta Berlings saga i inslaget innan.
Det är svårt med kulturjournalistik. Det handlar om i väldigt stor utsträckning om att ha så liten kuk som möjligt, men på något slags pseudo-ironiskt vis som bara gör mig förvirrad.
Inte så mycket utrymme för medelmåttor i den branschen.
Känner mig rätt så kulturknuttig. Medans jag lättjefullt snaskar i mig oliv efter oliv ur den lite klibbiga burken som står på soffbordet så tar jag till mig Per Sinding-Larsens glada tjatter om "det svenska soundet", Nordpolens debut och det senaste från Dungen. Med ett lite däst leende på läpparna och förmodligen något slags odrägligt spydig kommentar riktad mot TV-skärmen konstaterar jag att jag redan läst om allt han har att säga, och känner att jag tar en liten revansch mot den lite för snygga teaterkritikern som hyllade nåt skäggos uppsättningen av Gösta Berlings saga i inslaget innan.
Det är svårt med kulturjournalistik. Det handlar om i väldigt stor utsträckning om att ha så liten kuk som möjligt, men på något slags pseudo-ironiskt vis som bara gör mig förvirrad.
Inte så mycket utrymme för medelmåttor i den branschen.
Still in control
Täbben - informationssamhällets underklass
Såhär sent på natten händer det ibland att man blir lite nostalgisk och tänker tillbaka på chanser man inte tog, platser man aldrig såg och blogginlägg man aldrig postade..
Därför bjuder jag här på en liten karamell som jag började skissa på någon gång i våras, förmodligen februari eller något sånt. Kom aldrig riktigt till skott, och det är nog ganska utdaterat vid det här laget men vafan, håll till godo.
Täbb. Uttrycket dyker upp lite här och var i samhällsdebatten, eller okej, inte samhällsdebatten kanske, men okej, vafan, jag har stött på begreppet liksom. Det är inte utan ett visst vemod jag tvingas erkänna att jag inte längre är så hip with the lingo, och snabb med att upptäcka de nya kulturella företeelser som dyker upp bland ungdomarna av idag.
När jag först stötte på begreppet ”täbb”, och den initiella chocken hade lagt sig, tog jag det nästan som en synonym för ”fjortis”. Detta är inte helt uppåt väggarna, och jag tror att det inte är helt oävet att påstå att de flesta täbbar är ”fjortisar”. Däremot är knappast alla fjortisar täbbar.
En beskrivning av en täbb vore här på sin plats, och jag gav mig förstås ut på jakt efter en sådan. Google gav en, alltså 1(!), användbar träff (Det här var alltså i februari -08, sedan dess har MYCKET hänt vad gäller täbbens frammarsch som ett prominent kulturellt fenomen). Det var en blogg som hade gjort en kort genomgång av fenomenet, och denna kan läsas här: http://sexkvinnor.blogg.se/2008/february/tabb2008-02-19-2.html
Föga fruktbart inlägg i sig, men det gav information om en grupp på facebook som hängav sig åt lyteskomik av förnämsta sort, på den stackars täbbens bekostnad. Eftersom jag alltid är villig att ta till mig främmande kulturer så spanade jag igenom de 233 täbbspäckade fotografier som gruppen kunde erbjuda.
De slutsatser man kan dra efter en grundlig analys är följande: Hårprodukter borde beskattas betydligt hårdare än vad de gör i dagsläget. Artonåringar idag har betydligt mycket roligare än på min tid. En täbb kan definieras som en ung man som verkligen försöker. Verkligen..
Som Idol-Danny, fast utan Idol, som bröderna Gotti utan efternamnet, som en heterosexuell melodifestival utan musik och kvinnor. Alltså; vansinniga hårkreationer, solbränna, idominsalva och kläder som är lite ”för mycket”.
Jaha, tänker ni. Vad är det du försöker säga? Vad är dealen med din neomarxistiska rubrik? Dags att leverera!
Jo, jag kommer till det nu. I alla tider har de välbärgade skrattat åt de mindre bemedlade. Allt eftersom vi har lämnat det industriella samhället bakom oss så har dock fokus skiftat en aning. Man hör allt mer sällan någon ur de högre skikten skrocka förnöjt, som för att säga ”Haha, vi äger produktionsmedlen!”. Istället så hymlas det lite med rå materiell kraft, det är viktigare att framhäva att man sitter på social och kulturell status.
Därmed inte sagt att klassamhället skulle vara något vi lite nostalgiskt kan se tillbaka på, skämta om och få något lite drömskt i blicken när vi tänker på, som vi gör med det sena 1700-talets Paris eller slaveriet..
I dagens samhälle, där varannan människa har en modeblogg och tar varje chans att promota sina stilrena kläder, smakfulla åsikter och sin fashionabelt unika, trendiga och lite sådär skönt medvetet ”crazy” smak så finns det en underklass, bespottad och trampad på av informationssamhällets borgare, de som sitter på kunskap, medvetenhet, trendkänslighet, kulturellt kapital helt enkelt.
När kulturborgaren på ett post-ironiskt manér svänger sig med attiraljer som skulle vara helt fel om det inte vore så att det är medvetet och därför blir helt rätt, då står täbben på andra sidan baren och undrar varför det där gänget som ser ut som nördiga dagisbarn med anorexia skrattar och pekar.
Varför skrattar man? För att täbben försöker så hårt? För att de rusar in i den fullständiga ytlighetens tegelvägg med en kraniekrossande kraft, helt omedvetna om att de blivit lurade till det? Är vi så mycket bättre själva, egentligen?
Därför bjuder jag här på en liten karamell som jag började skissa på någon gång i våras, förmodligen februari eller något sånt. Kom aldrig riktigt till skott, och det är nog ganska utdaterat vid det här laget men vafan, håll till godo.
Täbb. Uttrycket dyker upp lite här och var i samhällsdebatten, eller okej, inte samhällsdebatten kanske, men okej, vafan, jag har stött på begreppet liksom. Det är inte utan ett visst vemod jag tvingas erkänna att jag inte längre är så hip with the lingo, och snabb med att upptäcka de nya kulturella företeelser som dyker upp bland ungdomarna av idag.
När jag först stötte på begreppet ”täbb”, och den initiella chocken hade lagt sig, tog jag det nästan som en synonym för ”fjortis”. Detta är inte helt uppåt väggarna, och jag tror att det inte är helt oävet att påstå att de flesta täbbar är ”fjortisar”. Däremot är knappast alla fjortisar täbbar.
En beskrivning av en täbb vore här på sin plats, och jag gav mig förstås ut på jakt efter en sådan. Google gav en, alltså 1(!), användbar träff (Det här var alltså i februari -08, sedan dess har MYCKET hänt vad gäller täbbens frammarsch som ett prominent kulturellt fenomen). Det var en blogg som hade gjort en kort genomgång av fenomenet, och denna kan läsas här: http://sexkvinnor.blogg.se/2008/february/tabb2008-02-19-2.html
Föga fruktbart inlägg i sig, men det gav information om en grupp på facebook som hängav sig åt lyteskomik av förnämsta sort, på den stackars täbbens bekostnad. Eftersom jag alltid är villig att ta till mig främmande kulturer så spanade jag igenom de 233 täbbspäckade fotografier som gruppen kunde erbjuda.
De slutsatser man kan dra efter en grundlig analys är följande: Hårprodukter borde beskattas betydligt hårdare än vad de gör i dagsläget. Artonåringar idag har betydligt mycket roligare än på min tid. En täbb kan definieras som en ung man som verkligen försöker. Verkligen..
Som Idol-Danny, fast utan Idol, som bröderna Gotti utan efternamnet, som en heterosexuell melodifestival utan musik och kvinnor. Alltså; vansinniga hårkreationer, solbränna, idominsalva och kläder som är lite ”för mycket”.
Jaha, tänker ni. Vad är det du försöker säga? Vad är dealen med din neomarxistiska rubrik? Dags att leverera!
Jo, jag kommer till det nu. I alla tider har de välbärgade skrattat åt de mindre bemedlade. Allt eftersom vi har lämnat det industriella samhället bakom oss så har dock fokus skiftat en aning. Man hör allt mer sällan någon ur de högre skikten skrocka förnöjt, som för att säga ”Haha, vi äger produktionsmedlen!”. Istället så hymlas det lite med rå materiell kraft, det är viktigare att framhäva att man sitter på social och kulturell status.
Därmed inte sagt att klassamhället skulle vara något vi lite nostalgiskt kan se tillbaka på, skämta om och få något lite drömskt i blicken när vi tänker på, som vi gör med det sena 1700-talets Paris eller slaveriet..
I dagens samhälle, där varannan människa har en modeblogg och tar varje chans att promota sina stilrena kläder, smakfulla åsikter och sin fashionabelt unika, trendiga och lite sådär skönt medvetet ”crazy” smak så finns det en underklass, bespottad och trampad på av informationssamhällets borgare, de som sitter på kunskap, medvetenhet, trendkänslighet, kulturellt kapital helt enkelt.
När kulturborgaren på ett post-ironiskt manér svänger sig med attiraljer som skulle vara helt fel om det inte vore så att det är medvetet och därför blir helt rätt, då står täbben på andra sidan baren och undrar varför det där gänget som ser ut som nördiga dagisbarn med anorexia skrattar och pekar.
Varför skrattar man? För att täbben försöker så hårt? För att de rusar in i den fullständiga ytlighetens tegelvägg med en kraniekrossande kraft, helt omedvetna om att de blivit lurade till det? Är vi så mycket bättre själva, egentligen?
