Gör slut med romantiken.


BAKGRUND
Någon gång under sen jura-period inledde jag ett inlägg här på bloggen med att citera Håkan Hellström.

Patetik är konst och konst är att förstå

Poängen med inlägget var väl att på något dimmigt sätt påvisa hur industrialisering och konsumism i många kulturella uttryck gör äkthets-hysteri i hipsterkretsar lite platt. Detta bands ihop genom att jag citerade Nationalencyklopedins definition av patetik.

Patetisk, adj.: (löjligt) känslosam, gripande. Ur latinets patos. Ansågs förr vara mer positivt laddat, som en fullvärdig synonym till finkänslig och etiskt medveten, eller gripande.
Numer nästan uteslutande = löjlig.

Jävla snitsigt, va? Läs inlägget i sin helhet HÄR, om du vill.

NU
Mannen på bilden där uppe heter Anton Kristiansson. Han fick en slags hit med sin lite spoken word-betonade rapp över en solid Broder Daniel-grund för ett par år sedan. Ikväll lyssnade jag på hans debutskiva som kom tidigare i år. Det jag hörde fick mig att vilja bränna mina Smiths-skivor.

Om jag i mitt tidigare inlägg ville slå ett slag för patetiken, så vill jag nu slå patetiska pop-poeter i ansiktet.

Jag säger inte att det är "dåligt". Jag säger inte alls att det inte har såväl musikaliska som textmässiga kvalitéer. Jag säger inte att den unge Kristiansson inte får till en hel hoper väldigt träffsäkra rader. Jag säger bara att det är PATETISKT!

Min hatkärlek (främst kärlek) till indiepop spelad av välklädda, plågade slynglar med pretentioner har blivit mer och mer obekväm under de senaste åren. Det är något som har skavt i mig när jag hört dem sjunga om kärlek, flykt, fylla och broderskap. Förr tänkte jag att det bara var ett sting av avundsjuka, då jag själv inte är så välklädd eller allvarsam som det krävs för att skapa "stor konst".

Sedan, för ett par månader sedan, läste jag en text av Kristofer Andersson.

"Jag har bara nämnt män i den här texten. För en gångs skull är det inte omedvetet eller på grund av slarv. Den gubbröviga tradition som Hellström, Lundell, jag och Robert Owens verkar i är inte praktisk, eftersträvansvärd eller oproblematisk. Tvärtom är den orättvis och något att slänga åt helvete.

Men det är också en romantisk tradition, det är den traditionen som  möjliggör hans existens och position, det är den som gör hans sånger så bra. Han är romantiken personifierad. I Hellströms värld är det inte dåligt att gå ut i natten och skylla allting på sitt fyllehuvud, det är något ”fint” och jag förstår under varje sekund som sången pågår exakt varför det är så. Men så är Håkan Hellström, precis som min vän Tatti sa, fortfarande bättre i praktiken än i teorin."

 

Det är DÄR det skaver. Hela utgångspunkten för den romantiserade bild av livet, synden och kärleken (för natten) är helt enkelt.. Omogen. Egocentrisk. Självgod.

 

Patetisk! Tillsammans med romantikens pompösa men känsliga, gripande mansideal har också patetiken allt mer kommit att, precis som Nationalencyklopedin säger, framstå som enbart löjlig.

 

I'm getting too old for this shit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0