Tre kulturyttringar som gör att man kan försonas med rockabilly

Rockabilly är lite som blues. Alltså, det är ju gôtt med "the blues". Synd bara att det är så djäääääävla tråkigt. Att rockabilly nästan uteslutande spelas av och lyssnas på av proppmätta, nostalgiska, kulturkonservativa gubbar/gubbyngel och deras utklädda flickvänner gör liksom inte saken bättre.

Det finns dock tre saker som kan göra det fjäpiga rockabillysoundet inte bara uthärdligt utan till och med riktigt jävla bra. Här nedan redovisas de i pedagogisk listform.

Texter om självmord och norrländskt vemod
Mattias Alkberg är förmodligen Sveriges bästa textförfattare. På Nerverna handlar texterna om självmordstankar, att vara en fattig, arg, missförstådd och lagom bitter outsider. Ni vet, allt sånt där som man kan identifiera sig med.

Lyssna här!

Texter om sprit, frustration och politisk Göteborgsk ilska
Frankes debutalbum Optimismens hån är mig veterligen ett av de bästa under 2000-talet. Då var de inte ett uns rockabilly, men på uppföljaren Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster så är det surfsvajiga gitarrer och skräpig rockabilly för nästan hela slanten. Texterna har gått från att handla om alienation och tonårsångest till att behandla universella saker som frustration över att alla andra är så jävla dumma i huvudet, "ni ska fan inte tro att vi är som er" och vrede över borgerligheten. Med textrader som "De sinnessvaga har än en gång gaddat ihop sig i obligatoriska stora dunjackor" och "Vi saknar förmåga att glömma, ett ständigt malande om vad vi kunde gjort, men bortkastad talang är inget annat än en uppvisning av karaktär och stil" så bildar skräniga rockabillyriff bara ett passande, febrigt och frustrerat bakgrundsoväsen.

Lyssna här!

Att spela typ hälften så fort, hälften så komplicerat och trippelt så tungt till texter om livet, döden, kärleken och att alla andra är så jävla dumma i huvudet
Den som säger att Pascal inte låter särskilt rockabilly har väl ganska rätt vid en första anblick. Men vafan, ser jag ut som en musiketnolog eller? Rockenrollriff a'la femtiotal eller rockabillyriff a'la femtiotal, det är samma skrot och korn. Huvudsaken är att de sjunger om såväl Cadillacs som Elvis och gör det till gitarrslingor som kunde vara hämtade från valfritt rockabillyalbum. Om det rockabillyalbumet var inspelat i ett rum av sten med sprucken gitarrförstärkare.

Texterna är fulla av klichéer, nattsvarta på det naivaste av vis och berör stundtals rent fysiskt.

Lyssna här!

Okej, hejdårå bloggen! Må väl!


Gör slut med romantiken.


BAKGRUND
Någon gång under sen jura-period inledde jag ett inlägg här på bloggen med att citera Håkan Hellström.

Patetik är konst och konst är att förstå

Poängen med inlägget var väl att på något dimmigt sätt påvisa hur industrialisering och konsumism i många kulturella uttryck gör äkthets-hysteri i hipsterkretsar lite platt. Detta bands ihop genom att jag citerade Nationalencyklopedins definition av patetik.

Patetisk, adj.: (löjligt) känslosam, gripande. Ur latinets patos. Ansågs förr vara mer positivt laddat, som en fullvärdig synonym till finkänslig och etiskt medveten, eller gripande.
Numer nästan uteslutande = löjlig.

Jävla snitsigt, va? Läs inlägget i sin helhet HÄR, om du vill.

NU
Mannen på bilden där uppe heter Anton Kristiansson. Han fick en slags hit med sin lite spoken word-betonade rapp över en solid Broder Daniel-grund för ett par år sedan. Ikväll lyssnade jag på hans debutskiva som kom tidigare i år. Det jag hörde fick mig att vilja bränna mina Smiths-skivor.

Om jag i mitt tidigare inlägg ville slå ett slag för patetiken, så vill jag nu slå patetiska pop-poeter i ansiktet.

Jag säger inte att det är "dåligt". Jag säger inte alls att det inte har såväl musikaliska som textmässiga kvalitéer. Jag säger inte att den unge Kristiansson inte får till en hel hoper väldigt träffsäkra rader. Jag säger bara att det är PATETISKT!

Min hatkärlek (främst kärlek) till indiepop spelad av välklädda, plågade slynglar med pretentioner har blivit mer och mer obekväm under de senaste åren. Det är något som har skavt i mig när jag hört dem sjunga om kärlek, flykt, fylla och broderskap. Förr tänkte jag att det bara var ett sting av avundsjuka, då jag själv inte är så välklädd eller allvarsam som det krävs för att skapa "stor konst".

Sedan, för ett par månader sedan, läste jag en text av Kristofer Andersson.

"Jag har bara nämnt män i den här texten. För en gångs skull är det inte omedvetet eller på grund av slarv. Den gubbröviga tradition som Hellström, Lundell, jag och Robert Owens verkar i är inte praktisk, eftersträvansvärd eller oproblematisk. Tvärtom är den orättvis och något att slänga åt helvete.

Men det är också en romantisk tradition, det är den traditionen som  möjliggör hans existens och position, det är den som gör hans sånger så bra. Han är romantiken personifierad. I Hellströms värld är det inte dåligt att gå ut i natten och skylla allting på sitt fyllehuvud, det är något ”fint” och jag förstår under varje sekund som sången pågår exakt varför det är så. Men så är Håkan Hellström, precis som min vän Tatti sa, fortfarande bättre i praktiken än i teorin."

 

Det är DÄR det skaver. Hela utgångspunkten för den romantiserade bild av livet, synden och kärleken (för natten) är helt enkelt.. Omogen. Egocentrisk. Självgod.

 

Patetisk! Tillsammans med romantikens pompösa men känsliga, gripande mansideal har också patetiken allt mer kommit att, precis som Nationalencyklopedin säger, framstå som enbart löjlig.

 

I'm getting too old for this shit.


Vansinnesbanjo



Alla låtar borde innehålla ett banjosolo.

Signed, sealed, delivered!

Vissa band levererar alltid. My Morning Jacket har varit en riktig trotjänare i spellistan sedan 2004. Steget från den släpiga softrock-country som bjöds på At dawn från 2001 till årets majestätiska, stegrande Circuital är långt. Däremellan har de släppt såväl falsettig, kantig snuskpop med trummaskinskänsla som klassiska rocksmockor och pampiga reverbmättade arena-förlösare.

Resultatet har dock alltid varit tvivellöst My Morning Jacket. Alltid samma, alltid något nytt. Respekt!


Åh, Britta!

Britta Persson skriver rätt så bedårande texter stundtals.

"You can hit the drum, you make it sound like every beat counts. If you turn the volume up I wouldn't dream of turning it down"

Den raden från låten Happy hour på skivan Kill Hollywood Me är en målande beskrivning av hur det känns att vara förälskad, tycker jag.

Sen så har hon den där skeva, hippa indie-sötheten down to a tee också. Det syns i det här klippet från Nyhetsmorgon. Grym låt, dessutom.


RSS 2.0