Tre kulturyttringar som gör att man kan försonas med rockabilly
Rockabilly är lite som blues. Alltså, det är ju gôtt med "the blues". Synd bara att det är så djäääääävla tråkigt. Att rockabilly nästan uteslutande spelas av och lyssnas på av proppmätta, nostalgiska, kulturkonservativa gubbar/gubbyngel och deras utklädda flickvänner gör liksom inte saken bättre.
Det finns dock tre saker som kan göra det fjäpiga rockabillysoundet inte bara uthärdligt utan till och med riktigt jävla bra. Här nedan redovisas de i pedagogisk listform.
Texter om självmord och norrländskt vemod
Mattias Alkberg är förmodligen Sveriges bästa textförfattare. På Nerverna handlar texterna om självmordstankar, att vara en fattig, arg, missförstådd och lagom bitter outsider. Ni vet, allt sånt där som man kan identifiera sig med.
Lyssna här!
Texter om sprit, frustration och politisk Göteborgsk ilska
Frankes debutalbum Optimismens hån är mig veterligen ett av de bästa under 2000-talet. Då var de inte ett uns rockabilly, men på uppföljaren Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster så är det surfsvajiga gitarrer och skräpig rockabilly för nästan hela slanten. Texterna har gått från att handla om alienation och tonårsångest till att behandla universella saker som frustration över att alla andra är så jävla dumma i huvudet, "ni ska fan inte tro att vi är som er" och vrede över borgerligheten. Med textrader som "De sinnessvaga har än en gång gaddat ihop sig i obligatoriska stora dunjackor" och "Vi saknar förmåga att glömma, ett ständigt malande om vad vi kunde gjort, men bortkastad talang är inget annat än en uppvisning av karaktär och stil" så bildar skräniga rockabillyriff bara ett passande, febrigt och frustrerat bakgrundsoväsen.
Lyssna här!
Att spela typ hälften så fort, hälften så komplicerat och trippelt så tungt till texter om livet, döden, kärleken och att alla andra är så jävla dumma i huvudet
Den som säger att Pascal inte låter särskilt rockabilly har väl ganska rätt vid en första anblick. Men vafan, ser jag ut som en musiketnolog eller? Rockenrollriff a'la femtiotal eller rockabillyriff a'la femtiotal, det är samma skrot och korn. Huvudsaken är att de sjunger om såväl Cadillacs som Elvis och gör det till gitarrslingor som kunde vara hämtade från valfritt rockabillyalbum. Om det rockabillyalbumet var inspelat i ett rum av sten med sprucken gitarrförstärkare.
Texterna är fulla av klichéer, nattsvarta på det naivaste av vis och berör stundtals rent fysiskt.
Lyssna här!
Okej, hejdårå bloggen! Må väl!
Kommentarer
Trackback
