Jag minns inte längre hur det var att bara kunna lägga sig ner och sova utan att karnivalen i huvudet drar igång. När jag var riktigt ung så sjönk jag alltid till sömns till en fantasi där jag var en hund iklädd cape - förmodligen modellerad efter Dodger i Disney's "Oliver & gänget". I tonåren sussade jag till en löst formulerad drömvärld med utgångspunkt i en mängd high-schoolfilmer. Senare blev verklighetsflykt omöjligt och inte ens särskilt önskvärt. Under en period var mina tankar under sänggåendet mer specifika, mörkare och svårare att hantera nykter.

Nu handlar de tankar som snurrar i min skalle när jag försöker sova mindre om mig och mer om saker som känns allmänmänskliga - i alla fall när man kommit förbi den oundvikligt självupptagna ingången. "Stora tankar" och djupa känslor som jag försöker klä i ord, försöker sänka abstraktionsnivån på och ta reda på vad de egentligen betyder för mig. Distansera dem från det ogreppbart stora genom att göra dem till något mer personnära, något jag faktiskt kan agera på och inte bara mala i tankarna och känna som stickande hjärta och svindel i magen.

När jag ligger ensam med mitt rusande huvud så går den reella vidden av hur mycket jag vinner på socialt umgänge med "rätt" personer upp för mig. Social distansering och rädsla är min värsta fiende - öppenhet och modet att våga vara personlig nyckeln till framgång. Här följer två låtar på ämnet: