Ibland känner jag mig som en figur ur en film av bröderna Cohen. Min tillvaro är förstås inte fullt så absurd, men den där typiskt Cohenska "snubbe som lallar genom livet utan egentlig styrning eller mål och snappar upp små slumpmässiga uttryck och ord som leder honom framåt"-rollen skulle jag vilja påstå att jag blivit obekvämt bra på att spela.
Jag kan bara hoppas på att jag inte är den karaktär som går en helt meningslös och till synes slumpartad död till mötes. Det jobbiga med att leva i en film av bröderna Cohen är att man inte kan räkna med "The Big Lebowski", man blir snarare serverad "No Country For Old Men".

Om livet är en film så har jag inte en aning om mina repliker eller hur jag ska agera, har bara uppfattat tillräckligt av manuset för att kunna vara med på ett hörn utan att störa produktionens fortgång. Vem ska jag snacka med om att byta regissör till Richard Linklater, så att han kan göra mitt liv till en uppföljare till "Dazed And Confused"?