Tomhet, idel tomhet

Min commitment issues börjar allvarligt inkräkta på min kulturkonsumtion. Det är rent löjligt.

Det är någon slags rastlöshet som gnager i mig sedan ett drygt år tillbaka - jag känner mig inte bekväm i att investera den tid, emotionella öppenhet och kraft som krävs för att jag ska börja följa en tv-serie. Det har på senare tid eskalerat till att jag inte ens vill ta mig för att kolla på film, och absolut inte bra film. Det känns för kravfyllt och som om det inte kommer vara värt besväret i slutändan. Den kommer förmodligen ändå lämna mig tom efteråt.

Jag tror inte det är att jag är rädd för att bli sviken. Det har jag blivit förut, men det har oftast varit lätt att gå vidare. Jag är väl medveten om att ingen film eller TV-serie är fullkomlig. Det är något jag har accepterat och jag brukar vara bra på att fokusera på det positiva. Jag vill ju bara hitta något att tycka om, trots dess brister och taffligt skrivna karaktärer. Ha något att mysa med i soffan på kvällarna. Varför vågar jag inte? :'(

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hnnngh! I hear you. Jag känner mig så smutsig efteråt. Det är inte äkta kärlek, men jag lägger timmar på det ändå, och när det är slut så... ja, jag vill bara tvätta mina ögon i klorin.

2011-09-20 @ 17:57:21
Postat av: Cornelia

men vad fan... är det bara jag, eller blev min kommentar inte signad?

2011-09-20 @ 18:00:45
URL: http://bitterheterna.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0