Jag var ute och svirade för någon vecka sedan. Hamnade på en klubb som skulle vara sådär indiepoppig.
Känner mig alltid alienerad när jag är på klubbar, men det är nog som allra värst på indie/popställen.
Jag antar att det beror på att det känns värre att upptäcka att man inte alls fungerar i ett sällskap som man trodde att man har någonting gemensamt med, än att gå ut med inställningen att man inte kommer passa in och få sina aningar bekräftade. Det gör väl ondare att få en käftsmäll av någon man tycker om eller ser upp till.

Hur som helst. Jag satt där. Ensam vid ett bord. Mitt sällskap hade precis lämnat klubben och jag skulle just till att göra detsamma. Plötsligt hör jag ett brölande alldeles bakom mig. Jag kunde kanske till och med känna vrålets vinddrag i mitt hår.
Jag blir förskräckt och får panik för en sekund, innan jag sansar mig och intalar mig själv att det inte var något. Inte riktat mot mig. Jag rätar på mig i stolen. Agerar oberört, som om jag kanske inte ens märkt något. Då händer det. Wet willyn. Ett salviblött finger i örat på mig.

Jag stelnar till. Tror knappt att det är på riktigt först. Blir mjuk i benen. Tankarna rusar genom huvudet. Känner lukten av saliv. Förblir orörlig. Vänder mig inte om. Svär tyst för mig själv.

Jag reser mig upp för att möta flickvännen, som jag satt och väntade på. Går mot garderoben, vill fly. Är rädd för att vända mig om och ställas ansikte mot ansikte med antastaren.
Är irriterad och... Jag vet inte. Kanske nästan road?
Det hela är ju så utomordentligt fånigt. Jag tror inte jag upplevt en wet willy sedan högstadiet. Det är ju inte som en smäll på käften direkt.

Det är först när vi är utanför klubben som jag egentligen klarnar till.
Det är först när alla chanser att ge igen, säga ifrån, återta min värdighet, när inget kan göras, det är då skammen sköljer över mig. Skammen, ilskan och vanmakten. Jag försatt chansen att stå upp för mig själv. Jag frös inte bara till. Jag spelade död.

Jag travar över Järntorget, känner kylan av det blöta i mitt öra som möter den kalla vinden. Känner doften av saliv, doften av förnedring. Är grundligt besviken, inte bara på mig själv. På alla. Förlorar för en stund tron på det mesta. På varenda jävel som var på klubben. Alla snofsiga indietjejer. Alla tråkiga popkillar. Alla hockeykillar som krängt på sig ett par för tajta jeans över sin hockeytjocka röv. Alla "t-shirt och sjal"-wearing motherfuckers.