Pop i kras, inte bara en låt av Bom Bom!

Hittade en annons på ett forum igår. Det var ett popband som sökte trummis.
Kunde inte motstå att svara på den. Egentligen verkar de kunna erbjuda allt jag nånsin drömt om. Bra influenser, öppet sinnelag, gemensamma värderingar etc. De är kanske för unga, men jag vet inte, sånt kan kanske överbryggas. MEN...

Det måste alltid komma ett jävla men.

Såna där popkillar, smala, snygga på det där indie-sättet, säkert smarta också, men framförallt; så jävla konsekventa och stilsäkra. Hur ska jag kunna matcha det?

Det är säkert obefogat och självupptaget att tro att någon faktiskt bryr sig om eller ens lägger märke till hur jag klär mig. Ingen sitter och antecknar och räknar vare sig stilbrott eller snedsteg. Jag kanske till och med framstår som en riktig klyscha i andras ögon. Det vore helt suveränt.

Jag är väl klädintresserad, att säga annat vore att ljuga. Jag är fåfäng och helt olidlig att ha att göra med när jag försöker stajla till mig sådär på fredagskvällen.
Schizofren är kanske det ord som gör stilen mest rättvisa. Inte helt utan estetiska kvaliteter (det är ju, om inte annat spännande med dissociativa störningar) men verkligen inte frisk.

Jag avundas dem som faktiskt kan uppbringa så pass mycket tilltro till sig själva som sina värderingar, att de kan bestämma sig sådär. Jag vet inte riktigt vad det grundar sig i. Självförtroende? Insikt? Enfaldighet? I vilket fall som helst: I'll have whatever they're having!

indiebilden

Ibland försöker jag iallfall. Resultatet blir dock mer "rädd" än "indie".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0