.. och det gör inte mina blogginlägg heller. De verkar ha en tendens att liksom komma stötvis. Men ungefär där slutar ju förstås mina inläggs likheter med olyckor..

Här följer i alla fall en liten reseanekdot från veckan som gått.

När jag och min käresta var på väg till den lilla staden där jag växte upp tog vi tåget.

Där satt vi och gjorde vad alla normala människor gör när de reser kollektivt;
skärmar av sig med hörlurar och växlar mellan att med tom blick stirra ut genom fönstret och att försöka hitta andra, mer intressanta saker att fästa blicken vid, allt för att undvika ögonkontakt med sina medpassagerare.

Vi har precis satt oss ner och gjort oss bekväma, mittemot varandra bredvid ett äldre par då jag i ögonvrån ser hur kvinnan i paret, en grånat blond och ganska kraftig madam med finsk brytning börjar gestikulera bredvid min flickvän, som har lutat sig tillbaka i sätet och blundar.

De tror förmodligen att jag inte heller ser någonting, för jag har nästintill stängt ögonen, men med stigande förtjusning iakktar jag hur damen fnissar och grimaserar samtidigt som hon gör teatraliska rörelser för att implikera för sin man, som sitter bredvid mig, att de borde busa med oss oskyldiga ynglingar genom att rycka av oss hörlurarna och skrämmas. Under resten av tågresan sitter jag spänt och väntar på att de stolliga seniorerna ska göra ett framryck.

Vid några tillfällen försöker jag göra mig själv lite extra inbjudande för bus genom att både stänga ögonen och vända mig lite förföriskt med huvudet och göra min ena öronplug synnerligen lättutdragen, men till ingen nytta.

Hur som helst förgyllde de min resa med sitt lilla upptåg, och påminde mig om att medpassagerare faktiskt också är riktiga människor.