Såhär sent på natten händer det ibland att man blir lite nostalgisk och tänker tillbaka på chanser man inte tog, platser man aldrig såg och blogginlägg man aldrig postade..
Därför bjuder jag här på en liten karamell som jag började skissa på någon gång i våras, förmodligen februari eller något sånt. Kom aldrig riktigt till skott, och det är nog ganska utdaterat vid det här laget men vafan, håll till godo.

---

Täbb. Uttrycket dyker upp lite här och var i samhällsdebatten, eller okej, inte samhällsdebatten kanske, men okej, vafan, jag har stött på begreppet liksom. Det är inte utan ett visst vemod jag tvingas erkänna att jag inte längre är så hip with the lingo, och snabb med att upptäcka de nya kulturella företeelser som dyker upp bland ungdomarna av idag.

När jag först stötte på begreppet ”täbb”, och den initiella chocken hade lagt sig, tog jag det nästan som en synonym för ”fjortis”. Detta är inte helt uppåt väggarna, och jag tror att det inte är helt oävet att påstå att de flesta täbbar är ”fjortisar”. Däremot är knappast alla fjortisar täbbar.

En beskrivning av en täbb vore här på sin plats, och jag gav mig förstås ut på jakt efter en sådan. Google gav en, alltså 1(!), användbar träff (Det här var alltså i februari -08, sedan dess har MYCKET hänt vad gäller täbbens frammarsch som ett prominent kulturellt fenomen). Det var en blogg som hade gjort en kort genomgång av fenomenet, och denna kan läsas här: http://sexkvinnor.blogg.se/2008/february/tabb2008-02-19-2.html
Föga fruktbart inlägg i sig, men det gav information om en grupp på facebook som hängav sig åt lyteskomik av förnämsta sort, på den stackars täbbens bekostnad. Eftersom jag alltid är villig att ta till mig främmande kulturer så spanade jag igenom de 233 täbbspäckade fotografier som gruppen kunde erbjuda.

De slutsatser man kan dra efter en grundlig analys är följande: Hårprodukter borde beskattas betydligt hårdare än vad de gör i dagsläget. Artonåringar idag har betydligt mycket roligare än på min tid. En täbb kan definieras som en ung man som verkligen försöker. Verkligen..
Som Idol-Danny, fast utan Idol, som bröderna Gotti utan efternamnet, som en heterosexuell melodifestival utan musik och kvinnor. Alltså; vansinniga hårkreationer, solbränna, idominsalva och kläder som är lite ”för mycket”.

Jaha, tänker ni. Vad är det du försöker säga? Vad är dealen med din neomarxistiska rubrik? Dags att leverera!

Jo, jag kommer till det nu. I alla tider har de välbärgade skrattat åt de mindre bemedlade. Allt eftersom vi har lämnat det industriella samhället bakom oss så har dock fokus skiftat en aning. Man hör allt mer sällan någon ur de högre skikten skrocka förnöjt, som för att säga ”Haha, vi äger produktionsmedlen!”. Istället så hymlas det lite med rå materiell kraft, det är viktigare att framhäva att man sitter på social och kulturell status.

Därmed inte sagt att klassamhället skulle vara något vi lite nostalgiskt kan se tillbaka på, skämta om och få något lite drömskt i blicken när vi tänker på, som vi gör med det sena 1700-talets Paris eller slaveriet..

I dagens samhälle, där varannan människa har en modeblogg och tar varje chans att promota sina stilrena kläder, smakfulla åsikter och sin fashionabelt unika, trendiga och lite sådär skönt medvetet ”crazy” smak så finns det en underklass, bespottad och trampad på av informationssamhällets borgare, de som sitter på kunskap, medvetenhet, trendkänslighet, kulturellt kapital helt enkelt.
När kulturborgaren på ett post-ironiskt manér svänger sig med attiraljer som skulle vara helt fel om det inte vore så att det är medvetet och därför blir helt rätt, då står täbben på andra sidan baren och undrar varför det där gänget som ser ut som nördiga dagisbarn med anorexia skrattar och pekar.

Varför skrattar man? För att täbben försöker så hårt? För att de rusar in i den fullständiga ytlighetens tegelvägg med en kraniekrossande kraft, helt omedvetna om att de blivit lurade till det? Är vi så mycket bättre själva, egentligen?