Under en av den gångna veckans många långa bilfärder lyssnade jag på Hellströms gamla dänga "Klubbland", och för första gången kunde jag höra och tyda den textraden.
Det kan verka långsökt, men genast föll en pusselbit på plats, det som hade saknats för att slutföra och presentera de tankegångar jag försökt sammanställa i ett inlägg som jag hade påbörjat några veckor tidigare.

Nåväl, jag kanske ska börja från början..
Jag stötte på begreppet "Berlinspöke" under mitt dagliga patrullerande på ett mode och livsstilsforum där ängsliga unga män ondgör sig över de senaste trenderna, uttrycker sin avsky för alla som inte riktigt är som dem själva och debatterar om huruvida det är korrekt att använda ankelsockor till skinnsloafers.
Hobbyantropologen i mig har alltid varit fascinerad av subkulturella uttryck, och beskrivningen av de så kallade Berlinspökena låg tillräckligt nära hjärtat för att kunna vara förolämpande, utifall man nu skulle ha något emot att bli reducerad till en klyscha.

En skribent slår fast att några kännetecken för ett Berlinspöke är kitsch, rödvin, en Berlinfetisch och en vurm för 50-talsmöblemang. Någon menar att detta låter som en arketypisk "söderbo", medan en tredje då markerar sin dominans genom att påstå att beskrivningen låter väldigt "last season", och att det snarare rör sig om de hippa söderbornas lite efterblivna kusin från Kungsängen eller Sollentuna.

En ytlig sammanställning skulle kanske kunna innehålla dessa nyckelord:
- Universitetsutbildad, oftast inom humaniora.
- Intresse för estetik i största allmänhet, tänk popkonst, fotografi, musik.
- Minst en manlig vän av syd/mellaneuropeiskt ursprung, alltid med stort hår. Ser allt som oftast ut som om han har klivit direkt ur en The Strokes-booklet. (Fråga mig inte varför, men det är sant)
- Kitschiga inredningsdetaljer, hippt retrotrendigt och ironiskt.
- Punkdrömmar om rödvin och svarta jeans. Punkdrömmar om Berlin och anarki. Punkdrömmar om Lou Reed och heroin.
Fast egentligen blev den snabba weekendresan till Berlin inte så märkvärdig, anarki känns lite väl utopiskt och i ärlighetens namn är Velvet Underground lite sega.
- Pretentiöst bloggande om jobbet på den coola reklambyrån, den ashärliga picknicken i parken och den senaste egensydda klänningen.

Jag hoppas att ni, kära läsare har fått ett visst grepp om typen. Jag hänvisar hursomhelst till tråden för fördjupande läsning.

Jaha, och vart vill jag då komma med det här?
Jo, det jag vill argumentera för är väl i princip att dessa unga, välutbildade, hippa, vackra och smärtsamt "medvetna" människor utgör ett oroande tidstecken.
Kitschen, ironin, medvetenheten, kreativiteten och dekadensen är i sig inget ont, och jag skulle byta plats med vem som helst, på sekunden om jag kunde. Det som oroar mig är hur dessa unga borgarbohemer, med all sin utbildning, allt sitt kulturella kapital och all sin medvetenhet inte gör någonting för någon.
Om man bortser från alla underbarn och snillen som bygger apparaterna som räddar våra liv så ser jag dessa unga hipsters som dem som ska rädda världen. Det är dem som balanserar mellan konstnärliga och idealistiska värden och akademisk, torr vetskap om att det är vanskligt, på gränsen till omöjligt att hitta absoluta värden i en så mångfacetterad värld.
Och om även the best and brightest of the bunch lever i postmodernismens stora svarta hål, där ingenting kan tas på riktigt allvar, och även om det är på riktigt så kan du inte göra någonting åt det, för att saker och ting är enormt komplicerade, långt bortom svart eller vitt och ont eller gott.

När hippies blev hipsters försvann tron på att man kunde förändra något. Nu räcker det med att vara medveten om att saker är fullständigt förkastliga för att man ska kunna skjuta bort det från den personliga agendan och istället ägna sig åt nostalgisk verklighetsflykt;
till konstnärsstaden Berlin, till tonårsromantiska poplåtar, till femtiotalets kitsch och plastperfektion och till barndomens cooltöntiga tv-spelsestetik.


Hur anknyter det här då till det inledande citatet?
Ptja, jag hänvisar till susning.nu och deras definition av "patetisk":