Sitter och spanar på nåt slags kulturprogram på SVT, lagom måndagsberusad på fulvinet ur 20-literskärlet som stått och bubblat i badrummet de senaste veckorna. Har läst DN Kultur under morgonfikat på jobbet de senaste veckorna.

Känner mig rätt så kulturknuttig. Medans jag lättjefullt snaskar i mig oliv efter oliv ur den lite klibbiga burken som står på soffbordet så tar jag till mig Per Sinding-Larsens glada tjatter om "det svenska soundet", Nordpolens debut och det senaste från Dungen. Med ett lite däst leende på läpparna och förmodligen något slags odrägligt spydig kommentar riktad mot TV-skärmen konstaterar jag att jag redan läst om allt han har att säga, och känner att jag tar en liten revansch mot den lite för snygga teaterkritikern som hyllade nåt skäggos uppsättningen av Gösta Berlings saga i inslaget innan.

Det är svårt med kulturjournalistik. Det handlar om i väldigt stor utsträckning om att ha så liten kuk som möjligt, men på något slags pseudo-ironiskt vis som bara gör mig förvirrad.
Inte så mycket utrymme för medelmåttor i den branschen.