Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här egentligen. Tror jag har hittat min stil. Fick nån slags stilistisk uppenbarelse precis när jag gått till sängs.
En våg av uppfriskande, klargörande ångest. Blev tvungen att masa mig upp igen och få det på print. Det har annars varit mitt problem. Att få skit gjort. När jag försöker mig på något så kommer jag antingen till något slags idéstadium och nöjer mig med det eftersom allting alltid är bättre i tanken, eller så kastar jag mig, mer eller mindre fåfängt in i nån slags vidrig hantverksmässig skrivprocess som bara syftar till att göra mig till ?någon? i någon annans ögon och därmed mina egna också.

Såna projekt blir sällan särskilt långvariga. De slutar oftast i att jag överlistar mig själv, fäller krokben och bannar mig själv för att jag försöker lura i någon att jag skulle vara något att ha. Sån falskhet beivras.

Har annars alltid varit ganska kompetent när det kommer till skrivandet. Lätt för formuleringar och sådär. Inte på ett konstnärligt sätt, men annars. Korrekt, tydlig, och inte helt utan viss finess. Att allt jag skrivit är värdelöst på ett personligt plan beror mer på att personen som har skrivit det inte finns alls. Kompetensen och korrektheten har bara lagt ett glättigt raster över meningslösheter, nödvändigheter eller bara rent nonsens. Allt i syfte att skapa nån slags idealiserad bild av mig själv. Knappast något jag är ensam om, och jag vet inte ens om jag är motståndare till det. Egentligen kan det väl härledas till den jag-skapande processen. Ha en önskan om att vara något, hävda att du är det, förhandla med andra om det och när alla andra verkar uppfatta dig som du vill så är du den du vill vara. Många utav de lärde skulle påstå att det är fullständigt grundläggande för människans identitetsskapande. Jag vet. Men jag vet också att det inte duger, inte för mig. Jag kanske vill tro på något slags inre väsen, ett egentligt naturligt tillstånd och sätt att vara. The personlighet. Utan att störas av poser och floskler.

Så urbota löjligt och fåfängt det blir i praktiken, när det enda jag behöver göra är att låta orden komma ut, även de som får mig att framstå som den jag är, i all min icke-majestät. För vissa låter detta så självklart, och måhända tror de också att det kommer naturligt för dem själva. Jag ställer mig tveksam. Den uppmärksamme läsaren anar kanske nu att mitt nya recept på framgång är totalt jävla mörker. Mörkt. Kort. Tungt. Lite som om man skulle göra om min fysiska uppenbarelse till text. Får se hur det blir med det.