I mitt skyddade, fluffiga och akademiska lilla lebensraum har jag länge utgått ifrån att det inte var så illa ställt.
Har alltid varit kluven i mitt sätt att tänka kring populism och pöbel-problematik.
Människoförakt och cynism ställs emot viljan att tro på att den allra största majoriteten av populationen är rationella och välvilliga. De går väl inte på vilken skit som helst, eller hur?

Det är inte svårt att förstå att vissa länder har böjelser åt ett populistiskt håll. Frankrike har ju en historia, ett kulturarv och en nationalistisk nerv som känns grundmurad. Klart att man kan piska upp en mobb och känna sig som folkviljans förtrupp om man kommer från ett land som har haft så pass lyckade erfarenheter av det förr.
Att man slåss för kärnfrågor som får vilken statsvetare som helst att slå sig för pannan är liksom underordnat, man kan ändå höra historiens vingslag slå rytmen till de banala politiska ramsor man häver ur sig när man tågar där med fanorna fladdrande i vinden. Att Jean-Marie Le Pen sedan är satan inkarnerad med ett lustigt tvetydigt namn är okej.

I Sverige är läget lite annorlunda. Man har missnöjet down to a tee, man har misstron mot alla auktoriteter som försöker argumentera med fakta och gedigen utbildning, men man har inga franska balls eller bulgarisk ilska (jag skulle också vara sur om jag hade östeuropeisk misär och ryskt arv i mitt förflutna). Inte än iallfall.
Det har inte varit så illa ställt, inte tillräckligt illa för att det ska bli jävligt på allvar.
Under början och mitten av 90-talet så fanns det ju åtminstone en ekonomisk kris och enorm arbetslöshet att vara upprörd över. Mycket riktigt så var främlingsfientlighet den nya stora grejen under den tiden. Detta var innan Sverigedemokraterna ens bildats, och innan medlemmarna hade bytt sitt spontana heilande mot "Jag är inte rasist, men...".

Som en parantes vill jag här framföra en teori om att fotbolls-VM '94 var helt avgörande för rasist-trendens stävjande. Det blev lite väl jobbigt att älska Sverige, men inte gilla Henke Larsson och Martin Dahlin.
Det var alltså min djuplodande politiska analys av situationen.

Nu har vi det ganska bra. Högkonjunktur och billig kebab. De samhälleliga förutsättningarna för ett riktiga politiska stolpskott är inte lika bra. Stolpskotten kan därför inte vara riktigt lika hätska som sina europeiska motsvarigheter.
Jag har förut tänkt att det var en bra grej, man slipper liksom själva skrikandet.
Samma människor, men de pratar på lite lägre volym och använder inte lika stora ord.
Nu börjar jag fundera kring om det inte vore mycket bättre om de skrek istället, stod och levde rövare som förr i tiden. Då skulle det kanske inte vara riktigt lika lockande för vanliga köksbordsrasister att associeras med dem. De har låtit håret växa en aning och köpt lite nya paltor på Dressman och plötsligt är de tydligen inte alls samma trångsynta grottmongon som tidigare. Helt plötsligt har de gått ifrån att vara helt oacceptabla till att vara ett slags politikens "Stefan och Krister", verkligen inte smakfullt, men bondskt och folkligt liksom. Och tydligen inte alltid någonting man behöver skämmas över.

Sverigedemokrater har ju alltid varit något man skrattat åt när man sitter och dricker rödvin och känner sig lite förmer och intellektuell sådär. Nu är det knappt ens roligt längre.